0 Läs mer >>

Jag sitter på bussen hem från jobb. Det är kallt och snön yr utanför fönstret. Den stora vinterjackan och lagrena av kläder därunder gör att jag känner mig otymplig i sätet. Obekväm. Skal på skal. Längst där inne finns jag, liten och naken. Utsatt. Kärnan av det som är jag. Urjaget. Men vem är jag egentligen? Vad dväljs där under den tjocka vinterjackan, kavajen, den v-ringade tröjan och min vita skjorta? Vad är det som gör att jag burits iväg så fullkomligt av allt det där som påverkat mig för evigt och i grunden? Jag står svarslös. Yr, hänförd och vilsen.

På golvet rullar en tom colaflaska. En liten skvätt av vätskan finns kvar och lämnar bruna spår längs plasten då bussens rörelser får flaskan att ofrivilligt dansa i den brungråa töande snön. Jag tittar länge på den. Tittar på vätskans rörelser, dess mönster. Svepande. Som om den kämpar för sin existens. Det lilla i den stora tomma. På ett sätt en återspegling av mig själv där jag sitter insvept i alla kläder med mörkret utanför. Den lille förlorad i de stora känslorna.  Som om jag inte är skapt för att kunna hantera dem. Inkapabel och inkompetent. Känslan att jag saknar egenskaperna och färdigheterna för ett "normalt" liv, att vara en "normal" människa. Ja ibland får världen och den känslomässiga kontext jag befinner mig i mig att känna mig just så oerhört liten. Men innerst inne vet jag ju att jag kan. Att jag är någon. Att jag har något. Det har vi alla någonstans. Vi är alla Någon. Det gäller bara att aldrig sluta att leta. Att aldrig sluta att försöka. Hoppet lyfter mig lite.

Urjaget

0 Läs mer >>

Vintern kommer till slut i januari. Den kommer på dess sista vecka. Det ymniga snöfallet i kombination med den hårda blåsten gör mig lite låg. På nyheterna säger de att det motsvarar 15 – 20 minusgrader. Mörkret drar ner mig ytterligare. De kalla och nästan smärtsamma snöflingorna känns som små vita spik när de möter huden på mina kinder. Små värmesökande missiler. Samtidigt är det på ett sätt skönt. Det är som om det stillar det surr jag haft i mitt huvud den senaste tiden. Som om det bedövar. Distanserar mig från mig själv. En distraktion. Alla frågor och tolkningar av omvärlden som mina tankar tenderar att sysselsätta sig med är plötsligt lite mindre högljudda. Tar lite mindre plats. Som om kölden saktar ner skeendet där inne. Även om jag ofta prisar det för att det gör mig levande, gör mig till en människa, så behöver jag ibland vilan det innebär att inte tänka. Inte begrunda, fundera och läsa mellan rader. Inte dra slutsatser utan att veta om de är riktiga eller felaktiga. Jag behöver det korta lugn som den bitande kölden faktiskt ger mig. Andrum. Även om jag förstås vet att bruset alltid väntar på mig där borta i värmen. Där borta bakom dörren till mitt tinade jag.

Distraktion

0 Läs mer >>

Jag önskar att jag hade börjat skriva dagbok som liten. Jag önskar att jag kartlagt mina tankar genom åren så att jag idag hade kunnat betrakta allt det som förändrats och allt det som är oförändrat. Betraktat företeelser som en gång upptog mig. Hur jag tänkte och vem jag var. Vilken melodi mitt resonemang en gång hade. Allt det som gjort mig till den jag är nu. Ofärgat av minnets förvanskning. Jag blir ibland lite besviken på mig själv för att jag aldrig gjort det där, skrivit en dagbok. Som att jag därigenom tappat kontakten med den jag en gång var. Barnet, tonåringen och den unge mannen. Att jag svikit alla tankar och idéer som brann i dem, som brann i mig. Det som var deras värld och därigenom också min. Nu halvvägs in i livet saknar jag dem, saknar allt de var. Så jag har lovat mitt framtida jag mina tankar av idag. Att jag när jag sitter där på ålderns höst inte ska känna samma sak utan att påminna mig själv om den ”ungdom” jag var. Inte låta den där gamle mannen glömma den jag är idag. Inte låta honom glömma den där fyrtioåringen med tonårshjärtat. Han som brottades med allt det där vackra som brann i honom och som i stunder nästan gjorde honom galen, men som gjorde honom till någon. Han som erfor det fullkomliga men onåbara. Min plan är att samla texter jag skrivit här, och även andra, tillsammans med fotografier jag tagit och göra böcker. Korta volymer av mig själv. Sidor av tankar och betraktelser. Stillbilder av det som härjar i mig nu för mitt framtida jag att betrakta. Känslor och situationer. Min sinnevärld. Allt det där. Både det ljusa och mörka. Allt har sin plats och allt är lika värdefullt. För i retrospektiv är det väl just det som de är. Jämlikar. Vårt framtida jag definieras både av svärtan och av det färglada i det levda. I det hänseendet är de lika mycket värda. I det hänseendet är de lika mycket Jag.

 

 

 

 

 

 

Retrospektiv

0 Läs mer >>

Namnet smakar sött på mina läppar

Som det vackraste av mantran säger jag det tyst,

tyst för mig själv

Berusande låter jag varje bokstav bara vara

Jag låter de finnas där i all den prakt som de skimrar,

en stund av gnistrande ro

Namnet på allt det jag finner så oerhört,

på allt det som får mig att känna

Så jag lämnar förnuftet därhän och låter bokstäverna bära mig,

jag låter mig ledas

Ditt namn smakar sött på mina läppar

Så barnsligt förtrollad är jag

Barnsligt förtrollad

0 Läs mer >>

Ännu en gång dimper de där orden ner som en räddning. Precis när de som bäst behövs. Helande. Glädjande och värmande. Jag befinner mig i ett tillstånd där behovet är stort och plötsligt finns de där med sin vackra sång. Lystern som letar sig in i mitt innersta. Smekningarna som lugnar mig. För andra hade det kanske tett sig som ett helt vanligt meddelande, vilket det egentligen också är, men för mig blir effekten av de där orden så mycket större än bara något ”vanligt”. Så mycket skönare. Samtidigt gör dess makt mig lite rädd. Det gör mig utsatt. Naken är ett ord som jag ofta använder, men det är just så det känns. Egentligen har de där orden en för stor påverkan på mig för mitt eget bästa. Ja jag inser det. Jag är medveten om det, men vet inte hur jag ska minska dess magi. Jag är oförmögen. På ett sätt förlorad. Men just när orden kommer gör det inget. Mörkret och allt det där självkritiska är som bortblåst. Ett svagt minne.  Något med allt mer tilltagande transparens. Resultatet av ett till synes vanligt meddelande, men för mig så mycket mer. En oas. Även om den där livsgivande källan bara är en hägring så slås jag av det vackra. Det fullständiga. Och även om allt bara är ett trånande hjärtas dröm så värmer det mig. Det fullkomliga.

 

Lev och älska!

Daniel

En oas i det skrivna

0 Läs mer >>

Natten blir sömnlös. Tröttheten finns där men ron infinner sig aldrig. Behovet av en vacker dröm är stort men det vill sig inte. Mina ögon vill inte hålla sig slutna. Tankarna vill inte sluta surra, de vägrar att lugna ner sig. De vägrar min kropp sin välbehövliga vila. Jag tänker på hur någons hand vilar i hennes.  Hur hennes huvud kanske vilar där på någon annans bröst. Kanske i just detta nu. Jag försöker hela tiden prisa det där som bor i mitt hjärta. Jag vet att det är det vackraste som denna världen har att erbjuda, men för att vara så oerhört vacker lyckas det ställa till med en hel del oreda. Trots att gatan utanför mitt sovrumsfönster badar i nattens tysta stillhet är ljuden från mina tankar påtagliga. Trots att mörkret ligger tungt ser jag scener spelas upp för mina ögon när jag stirrar upp mot taket. Jag söker en stillhet som inte infinner sig. En vila som blott kommer att bli en önskan inatt. Så jag ligger och lyssnar på den verkliga tystnaden ackompanjerad av mina tankars ljud. Försöker sortera bland dem. Bringa ordning. Alltmedan timmarna närmar sig morgonen.

Alltmedan timmarna nä...

0 Läs mer >>
 
 
 

"Paint" - Samantha Crain
Samantha Crain – Paint
 
 
 
 
 
 
 
 

Paint

0 Läs mer >>
 
 
 
 
 
 
"Where the stars don´t shine" - Bloodlights
Bloodlights – Where The Stars Don`t Shine
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Where the stars don´t...

0 Läs mer >>

Jag är en drömmare. Jag har alltid varit en drömmare. Näringen jag finner i det tillståndet har alltid varit nödvändig. En oas. Ett ställe att vila. Jag tror att det är nödvändigt att ge sig själv den pausen. Att för en stund förflytta sig till den där imaginära världen. Den som är så tilltalande. Att då och då ge sig själv den huvudroll man önskar men kanske inte kan nå. Att se sig själv spela rollen i den vackraste av scener. Jag tror på allt det där. Tror på fantasin. Tror på den renande kraft som ligger i fantasin. Så länge medvetenheten om att allt bara är just en dröm finns där, så kan den inte skada någon. Då kan den inte vara någon till förtret. För mig är den ett redskap. För mig är drömmandet det som får mig att rensa ut och starta om mina tankar. Reboot. Precis som musik, träning, konst och böcker utgör den en viktig roll i allt det som ger mig stadga. Ett viktigt element, ja fundament rent utav. Och just i drömmen är allt möjligt. Verklighetens begränsningar är ett begrepp i glömska när jag låter mina tankar löpa fritt. Det är befriande och grandiost. Jo, jag har alltid varit en drömmare. Redan som liten visade den mig en värld bortom min egen. Någonstans att sätta sig ner i skuggan under ett träd och bara få vara. Att få se något annat. I mitt vuxna liv har den öppnat sin dörr på vid gavel för mig när jag känt att jag inte räcker till. När mina egenskaper inte varit fullt tillräckliga har den bjudit in mig. Drömmen. Ett vackert ord tycker jag. Ett ord som innehåller allt, eller inget. Allt det där beror på oss själva. Vi kan välja att låta den vara eller fylla den med något så vackert att det vid tillfällen kan få våra ögon att tåras. Jag tycker inte vi ska vara rädda för att drömma, utan då och då fullständigt ge oss hän åt det. Jag tror inte bara att det kan ge oss en tid att andas utan även ge oss en riktning. Nya sätt att tänka och nya sätt att förhålla oss till saker och ting. Ja, jag tror på det där. På drömmarna och drömmandet. Jag är en drömmare.

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

Jag är en drömmare

0 Läs mer >>

Januarimorgonen susar snabbt förbi utanför bussfönstret. Mörk. Blöt. Regndropparna rör sig nästan horisontellt utmed den kalla glasytan. Tvingade till reträtt. Jag tänker på Håkan Hellströms ord "jag är ett tappat självförtroende" och känner släktskap. En tyst och underförstådd gemenskap. Jag känner mig trött och lite orolig. En oro som gör det svårt för mig att slumra där jag sitter. Helgerna har tärt på mig. Gjort mig svagare. Men jag sluter ändå mina ögon och framkallar det där ansiktet. En minnesbild. Det lugnar alltid ner mig. Det ger mig ro samtidigt som det fyller mig med något annat. En energi. Värme. En glädje som tar udden av den där oron. Leendet jag ser där får mörkret utanför att verka mindre hotfullt. Ännu en gång känner jag mitt medvetande flyta iväg. Låter det ledas bort av det vackra. Plötsligt känns januarimorgonen färgsatt. Som om bilden jag frammanat för mitt inre jagat bort allt det gråa. Städat bort det fuktiga och mörka. Blotta tanken på henne renar mig och skalar bort det som lagts på mina axlar. Processen är mäktig. Påverkan total. Bara en dröm men ändå så stark. Jag är vaken men ändå inte. Nya droppar på fönstret men precis som tidigare tvingas de tillbaka. Tröstlöst och obevekligt. Det är just i de stunderna vi behöver plocka fram det där som lyfter bort det gråa. Det som i reträttens nederlag trots allt gör oss starka. Det som ger oss kraft att orka. Att trots allt vara. Jag tänker på det där med lycka och har insett att jag nog aldrig kommer att bli riktigt lycklig. Kanske är det få förunnat. Jag vet inte. Men man behöver inte vara lycklig för att vara glad, och det får kanske vara tillräckligt. Att ständigt försöka göra det bästa av allt. Inte ge sig utan i alla fall försöka. Lyckan kanske aldrig infinner sig men då får glädjen vara god nog.

 

"Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen"

 

Håkan Hellström

Det kommer aldrig va över för mig

 

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

Jag är trettionio

0 Läs mer >>

Ja, en krönika om 2013. För mig kan den summeras till ett enda ord, ”Känslor”. Känslor jag tidigare burit inom mig har jag vågat släppa ut. Ett beslut som innebar en känslostorm jag aldrig tidigare erfarit. Känslor så varma att jag står hänförd. På knä. Förtrollad inför allt det de får mig att känna. Droglikt har jag vandrat på höjder som varit helt obekanta men där jag känt mig så hemma. Vackra vidder har legat där för mig att beskåda. Majestätiska. Förjusande. Men där det finns ljus finns det alltid mörker. I dess spår har självkritiken förföljt mig. En besvikelse över den jag är kombinerat med alla de där önskemålen om vem och hur jag vill vara. De egenskaper jag önskar jag ägde, egenskaper som tagit mig hela vägen. Jag har grävt ner mig i detta trots att jag vet att det är idioti. Trots dess menlöshet har jag inte haft kraften att stå emot. Allt detta har i stunder svept sig kring mig som en våt och iskall filt. Kombinerat med mörka nyheter rörande människor jag står nära och älskar har gjort det till ett kontrasternas år. I stunder svårhanterat men alltid lärorikt. Det är väl just det jag tar med mig av året som gått. Att ta till vara allt och dra lärdom av det. Att försöka hitta det där som berättar något för mig, oavsett vad. Framförallt har jag försökt njuta av de där varma känslorna som strömmat genom mig, trots att jag hela tiden varit fullt medveten om att de aldrig kommer att få visa sin fulla potential. Försökt att känna tacksamhet för att jag trots allt fått uppleva dem och sett dess färger. Fått höra dess sång och läsa deras ord. Det kanske får vara gott nog. Känna tacksamhet för det faktum att jag nu vet att jag faktiskt är kapabel till att känna allt det där. Ja, det har sannerligen varit ett omtumlande år. Jag tänker på sommarens beslut. Jag tänker på den där parasollen som jag låg under när jag lyssnade på Gardells sommarprat. Jag kan fortfarande se hur idén formas i mitt huvud samtidigt som det smaragdgröna vattnet sakta och hypnotiserande sveper in över den ljusgula fina sanden. Den där stranden kommer alltid ha en speciell plats i mig. Platsen där jag tog mitt hittills kanske modigaste beslut. Jag tänker på sommarens resa. Jag tänker på veckorna efter semestern. Hur turbulenta de var. En orkan. Jag tänker på få ord som gjort så mycket. Jag tänker på människan som har den där mäktiga påverkan på mig. Den där påverkan som gör mig så rädd med samtidigt så oerhört tacksam och inspirerad. Jag tänker på min farmor och min far. Jag tänker på samtal. Jag tänker på konserter som gett mig en stund till vila. Jag tänker på det ljusa och det mörka, det vackra och det fula. Jag tänker på livet. Jag tänker på skratt och jag tänker på tårar. Det slår mig att 2013 mer är karakteriserat av sitt andra halvår än sitt första. Hur allt var ”som vanligt” de första månaderna. Hur jag som vanligt höll allt inom lås och bom där inuti mig själv och hur sedan allt vändes upp och ner. Ett tumult, men vackert i all sin ärlighet, sin tydlighet.

Jag har inga direkta hopp för 2014. Det kanske låter krasst men jag tror det är enklare att förhålla sig på det viset. Virrvarret inom mig susar fortfarande lika starkt. Ibland ljuvligt, och ibland svårhanterligt. Men jag ska fortsätta att försöka hitta näring i allt det där. Försöka hitta det matnyttiga i allt. Det som berättar något för mig. Det som ger mig något. Inspiration både i det mörka och ljusa. För jag vet att det nya året kommer att visa båda sina sidor. Det gör de alltid. Det är bara så det är, men det får helt enkelt vara gott nog.

 

 

Daniel

 

 

 

 

 

 

Ett nytt år