Jag är trettionio
Januarimorgonen susar snabbt förbi utanför bussfönstret. Mörk. Blöt. Regndropparna rör sig nästan horisontellt utmed den kalla glasytan. Tvingade till reträtt. Jag tänker på Håkan Hellströms ord "jag är ett tappat självförtroende" och känner släktskap. En tyst och underförstådd gemenskap. Jag känner mig trött och lite orolig. En oro som gör det svårt för mig att slumra där jag sitter. Helgerna har tärt på mig. Gjort mig svagare. Men jag sluter ändå mina ögon och framkallar det där ansiktet. En minnesbild. Det lugnar alltid ner mig. Det ger mig ro samtidigt som det fyller mig med något annat. En energi. Värme. En glädje som tar udden av den där oron. Leendet jag ser där får mörkret utanför att verka mindre hotfullt. Ännu en gång känner jag mitt medvetande flyta iväg. Låter det ledas bort av det vackra. Plötsligt känns januarimorgonen färgsatt. Som om bilden jag frammanat för mitt inre jagat bort allt det gråa. Städat bort det fuktiga och mörka. Blotta tanken på henne renar mig och skalar bort det som lagts på mina axlar. Processen är mäktig. Påverkan total. Bara en dröm men ändå så stark. Jag är vaken men ändå inte. Nya droppar på fönstret men precis som tidigare tvingas de tillbaka. Tröstlöst och obevekligt. Det är just i de stunderna vi behöver plocka fram det där som lyfter bort det gråa. Det som i reträttens nederlag trots allt gör oss starka. Det som ger oss kraft att orka. Att trots allt vara. Jag tänker på det där med lycka och har insett att jag nog aldrig kommer att bli riktigt lycklig. Kanske är det få förunnat. Jag vet inte. Men man behöver inte vara lycklig för att vara glad, och det får kanske vara tillräckligt. Att ständigt försöka göra det bästa av allt. Inte ge sig utan i alla fall försöka. Lyckan kanske aldrig infinner sig men då får glädjen vara god nog.
"Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen"
Håkan Hellström
Det kommer aldrig va över för mig
Lev och älska!
Daniel