För varje hotell jag bokar av så försvinner en bit av drömmen. För varje klick på blir hålet i min själ något större, något mer påtaglig och invasiv. Sommaren plötsligt skev och ur fas. Sommaren som stundar. Det som ligger där runt hörnet är ovanligt frånvarande. Unikt blek och abstrakt. Jag avbokar på grund av omöjlighet. Avbokar på grund av rekommendation och inställda flyg. Avbokar på grund att att inget är som det brukar, inget är som det ska. 2020. Så egentligen är det över ett år tills nästa semester, tills nästa riktiga paus. Allt annat är bara brus i det som egentligen borde vara, ett brus som måste avverkas. Så i medvetandet försöker jag hitta ett lugn där i sommaren om några veckor. En nödvändighet höljd i dunkel. Så sommaren kommer blir annorlunda. Frånvaron av något kommer att framkalla närvaron av något annat. Det ena föder det andra. Två sidor men samma verklighet. ”Grekland, vi ses nästa sommar!”
Sedan påsken har han inte figurerat så mycket i mina tankar. Frukten av en kort konversation har fortsatt ge näring. Hennes ord. Bevattnat med ro och vila. En pågående pandemi som även den hållit tankarna sysselsatta, fast på ett annat sätt. Diametralt motsatt. Båda ett medvetandets brus. Men på fredagskvällen kommer det tillbaka. Plötsligt slår det mig när jag sitter där i soffan att de nu kanske har flyttat. Att väggar blivit nymålade och flyttlasset gått. Det nya boendet. En sommar att bo in sig där precis runt om knuten. Jag ser ett hus i ljumna sommaraftnar. En doft av nyklippt gräs och grönska. En skål med rosé-fyllda glas i fonden av en sol som sakta går ner. Hjärtliga skratt bland vänner. En grill en bit bort. En vacker målning. En poesi av vänskap. Allt det där figurerar i fredagkvällen. Spelas upp som aftonens huvudakt. Läktarna applåderar men jag sitter bara där och blickar mot sommaren. Väntar. Letar efter något. En paus som kanske inte blir möjligt. En flykt som aldrig går att realisera. Aldrig blir ett alternativ. Så jag ställer en fråga till mig själv i tystnad.
”Vad gör jag egentligen av sommaren?”
Obesvarat plockar jag fram penslarna och medan ”Sätt att hålla ut” strömmar från högtalarna trycker jag sakta ut oljefärgen ur tuberna. Som för att försvinna. Som för att flyta bort. Bara för ett tag. Bara för en liten stund.