Småfull och rätt lycklig!

Natten blir sömnlös. Tröttheten finns där men ron infinner sig aldrig. Behovet av en vacker dröm är stort men det vill sig inte. Mina ögon vill inte hålla sig slutna. Tankarna vill inte sluta surra, de vägrar att lugna ner sig. De vägrar min kropp sin välbehövliga vila. Jag tänker på hur någons hand vilar i hennes.  Hur hennes huvud kanske vilar där på någon annans bröst. Kanske i just detta nu. Jag försöker hela tiden prisa det där som bor i mitt hjärta. Jag vet att det är det vackraste som denna världen har att erbjuda, men för att vara så oerhört vacker lyckas det ställa till med en hel del oreda. Trots att gatan utanför mitt sovrumsfönster badar i nattens tysta stillhet är ljuden från mina tankar påtagliga. Trots att mörkret ligger tungt ser jag scener spelas upp för mina ögon när jag stirrar upp mot taket. Jag söker en stillhet som inte infinner sig. En vila som blott kommer att bli en önskan inatt. Så jag ligger och lyssnar på den verkliga tystnaden ackompanjerad av mina tankars ljud. Försöker sortera bland dem. Bringa ordning. Alltmedan timmarna närmar sig morgonen.