Distraktion
Vintern kommer till slut i januari. Den kommer på dess sista vecka. Det ymniga snöfallet i kombination med den hårda blåsten gör mig lite låg. På nyheterna säger de att det motsvarar 15 – 20 minusgrader. Mörkret drar ner mig ytterligare. De kalla och nästan smärtsamma snöflingorna känns som små vita spik när de möter huden på mina kinder. Små värmesökande missiler. Samtidigt är det på ett sätt skönt. Det är som om det stillar det surr jag haft i mitt huvud den senaste tiden. Som om det bedövar. Distanserar mig från mig själv. En distraktion. Alla frågor och tolkningar av omvärlden som mina tankar tenderar att sysselsätta sig med är plötsligt lite mindre högljudda. Tar lite mindre plats. Som om kölden saktar ner skeendet där inne. Även om jag ofta prisar det för att det gör mig levande, gör mig till en människa, så behöver jag ibland vilan det innebär att inte tänka. Inte begrunda, fundera och läsa mellan rader. Inte dra slutsatser utan att veta om de är riktiga eller felaktiga. Jag behöver det korta lugn som den bitande kölden faktiskt ger mig. Andrum. Även om jag förstås vet att bruset alltid väntar på mig där borta i värmen. Där borta bakom dörren till mitt tinade jag.