Urjaget
Jag sitter på bussen hem från jobb. Det är kallt och snön yr utanför fönstret. Den stora vinterjackan och lagrena av kläder därunder gör att jag känner mig otymplig i sätet. Obekväm. Skal på skal. Längst där inne finns jag, liten och naken. Utsatt. Kärnan av det som är jag. Urjaget. Men vem är jag egentligen? Vad dväljs där under den tjocka vinterjackan, kavajen, den v-ringade tröjan och min vita skjorta? Vad är det som gör att jag burits iväg så fullkomligt av allt det där som påverkat mig för evigt och i grunden? Jag står svarslös. Yr, hänförd och vilsen.
På golvet rullar en tom colaflaska. En liten skvätt av vätskan finns kvar och lämnar bruna spår längs plasten då bussens rörelser får flaskan att ofrivilligt dansa i den brungråa töande snön. Jag tittar länge på den. Tittar på vätskans rörelser, dess mönster. Svepande. Som om den kämpar för sin existens. Det lilla i den stora tomma. På ett sätt en återspegling av mig själv där jag sitter insvept i alla kläder med mörkret utanför. Den lille förlorad i de stora känslorna. Som om jag inte är skapt för att kunna hantera dem. Inkapabel och inkompetent. Känslan att jag saknar egenskaperna och färdigheterna för ett "normalt" liv, att vara en "normal" människa. Ja ibland får världen och den känslomässiga kontext jag befinner mig i mig att känna mig just så oerhört liten. Men innerst inne vet jag ju att jag kan. Att jag är någon. Att jag har något. Det har vi alla någonstans. Vi är alla Någon. Det gäller bara att aldrig sluta att leta. Att aldrig sluta att försöka. Hoppet lyfter mig lite.