Retrospektiv
Jag önskar att jag hade börjat skriva dagbok som liten. Jag önskar att jag kartlagt mina tankar genom åren så att jag idag hade kunnat betrakta allt det som förändrats och allt det som är oförändrat. Betraktat företeelser som en gång upptog mig. Hur jag tänkte och vem jag var. Vilken melodi mitt resonemang en gång hade. Allt det som gjort mig till den jag är nu. Ofärgat av minnets förvanskning. Jag blir ibland lite besviken på mig själv för att jag aldrig gjort det där, skrivit en dagbok. Som att jag därigenom tappat kontakten med den jag en gång var. Barnet, tonåringen och den unge mannen. Att jag svikit alla tankar och idéer som brann i dem, som brann i mig. Det som var deras värld och därigenom också min. Nu halvvägs in i livet saknar jag dem, saknar allt de var. Så jag har lovat mitt framtida jag mina tankar av idag. Att jag när jag sitter där på ålderns höst inte ska känna samma sak utan att påminna mig själv om den ”ungdom” jag var. Inte låta den där gamle mannen glömma den jag är idag. Inte låta honom glömma den där fyrtioåringen med tonårshjärtat. Han som brottades med allt det där vackra som brann i honom och som i stunder nästan gjorde honom galen, men som gjorde honom till någon. Han som erfor det fullkomliga men onåbara. Min plan är att samla texter jag skrivit här, och även andra, tillsammans med fotografier jag tagit och göra böcker. Korta volymer av mig själv. Sidor av tankar och betraktelser. Stillbilder av det som härjar i mig nu för mitt framtida jag att betrakta. Känslor och situationer. Min sinnevärld. Allt det där. Både det ljusa och mörka. Allt har sin plats och allt är lika värdefullt. För i retrospektiv är det väl just det som de är. Jämlikar. Vårt framtida jag definieras både av svärtan och av det färglada i det levda. I det hänseendet är de lika mycket värda. I det hänseendet är de lika mycket Jag.