Ett nytt år
Ja, en krönika om 2013. För mig kan den summeras till ett enda ord, ”Känslor”. Känslor jag tidigare burit inom mig har jag vågat släppa ut. Ett beslut som innebar en känslostorm jag aldrig tidigare erfarit. Känslor så varma att jag står hänförd. På knä. Förtrollad inför allt det de får mig att känna. Droglikt har jag vandrat på höjder som varit helt obekanta men där jag känt mig så hemma. Vackra vidder har legat där för mig att beskåda. Majestätiska. Förjusande. Men där det finns ljus finns det alltid mörker. I dess spår har självkritiken förföljt mig. En besvikelse över den jag är kombinerat med alla de där önskemålen om vem och hur jag vill vara. De egenskaper jag önskar jag ägde, egenskaper som tagit mig hela vägen. Jag har grävt ner mig i detta trots att jag vet att det är idioti. Trots dess menlöshet har jag inte haft kraften att stå emot. Allt detta har i stunder svept sig kring mig som en våt och iskall filt. Kombinerat med mörka nyheter rörande människor jag står nära och älskar har gjort det till ett kontrasternas år. I stunder svårhanterat men alltid lärorikt. Det är väl just det jag tar med mig av året som gått. Att ta till vara allt och dra lärdom av det. Att försöka hitta det där som berättar något för mig, oavsett vad. Framförallt har jag försökt njuta av de där varma känslorna som strömmat genom mig, trots att jag hela tiden varit fullt medveten om att de aldrig kommer att få visa sin fulla potential. Försökt att känna tacksamhet för att jag trots allt fått uppleva dem och sett dess färger. Fått höra dess sång och läsa deras ord. Det kanske får vara gott nog. Känna tacksamhet för det faktum att jag nu vet att jag faktiskt är kapabel till att känna allt det där. Ja, det har sannerligen varit ett omtumlande år. Jag tänker på sommarens beslut. Jag tänker på den där parasollen som jag låg under när jag lyssnade på Gardells sommarprat. Jag kan fortfarande se hur idén formas i mitt huvud samtidigt som det smaragdgröna vattnet sakta och hypnotiserande sveper in över den ljusgula fina sanden. Den där stranden kommer alltid ha en speciell plats i mig. Platsen där jag tog mitt hittills kanske modigaste beslut. Jag tänker på sommarens resa. Jag tänker på veckorna efter semestern. Hur turbulenta de var. En orkan. Jag tänker på få ord som gjort så mycket. Jag tänker på människan som har den där mäktiga påverkan på mig. Den där påverkan som gör mig så rädd med samtidigt så oerhört tacksam och inspirerad. Jag tänker på min farmor och min far. Jag tänker på samtal. Jag tänker på konserter som gett mig en stund till vila. Jag tänker på det ljusa och det mörka, det vackra och det fula. Jag tänker på livet. Jag tänker på skratt och jag tänker på tårar. Det slår mig att 2013 mer är karakteriserat av sitt andra halvår än sitt första. Hur allt var ”som vanligt” de första månaderna. Hur jag som vanligt höll allt inom lås och bom där inuti mig själv och hur sedan allt vändes upp och ner. Ett tumult, men vackert i all sin ärlighet, sin tydlighet.
Jag har inga direkta hopp för 2014. Det kanske låter krasst men jag tror det är enklare att förhålla sig på det viset. Virrvarret inom mig susar fortfarande lika starkt. Ibland ljuvligt, och ibland svårhanterligt. Men jag ska fortsätta att försöka hitta näring i allt det där. Försöka hitta det matnyttiga i allt. Det som berättar något för mig. Det som ger mig något. Inspiration både i det mörka och ljusa. För jag vet att det nya året kommer att visa båda sina sidor. Det gör de alltid. Det är bara så det är, men det får helt enkelt vara gott nog.
Daniel