Önskan
När jag sluter mina ögon ser jag dem kyssas. Jag ser hur hon varsamt placerar hennes läppar mot hans. Åtrån är tydlig i hennes andetag. Djupa och hämtade från den där platsen längst inne i hennes hjärta. Platsen som nu tillhör honom för all tid och verklighet. Sakta smeker hon hans kind och för den sedan genom hans hår. Varsamt. Hon viskar hur mycket hon älskar honom, glädjen och kärleken är total. Likaså förälskelsen. Det är nästan så att det lyser om dem där de står. Som om de omges av ett sken av överjordisk lyster. Välsignade. Jag öppnar ögonen igen och återvänder till onsdagen. Jag känner återigen hur jag krymper och försvinner. Transparensen sveper sig som en mantel runt mig och han får mig att känna mig som att jag upphört att existera. Som att atomerna som tidigare utgjort det som är jag farit någon annanstans. Betydelselös, underlägsen och med en önskan efter att vara någon annan. Önskan att få vara honom. Om så bara för en hundradels sekund. Septemberslutet bjuder på tunga skyar och ett regn som konsekvent hänger i luften. Hösten är här och den är här på alla sätt.