Ömt
Jag sitter och funderar på nästa sommars ö-luff. När jag behöver en paus är det ofta dit jag tar min tillflykt. Bort från brus och oreda. Jag kommer att tänka på hur hon i våras frågade vilka öar man skulle åka till. Kanske reste hon ändå. Kanske spenderade de några sommardagar där i semestern som gått. Kanske vandrade de kärleksfullt i gränder som jag själv gått i. Gränder jag tagit min tillflykt till för att hitta lugn. Så jag slängs tillbaka till sommarens vyer och ser dem där i varma sommarkvällar. Ser dem där i kontexten av allt det jag älskar. Kanske har de gjort det till sitt. Det påverkar mig. Jag tänker på ön som jag betraktade från däck alldeles i början av min resa. Ön där beslut togs. Beslut som färgat världen sedan dess. Jag minns hur jag lovade mig själv att återvända dit men som jag nu inser att jag nog aldrig kommer att återvända till. Tyngden som ligger där i resultatet av det där beslutet. Jag bryter löftet. Jag tänker på den där sommaren jag var där. 2013. Jag tänker mannen hon träffade den sommaren och jag tänker på åren som följde. Som ett brev på posten dyker den där fula avundsjuka upp. Avundsjukan på de som bär minnen. Minnen av att vakna upp bredvid henne och få se henne där i ett stilla morgonljus. De som fått känna hennes vilande andetag mot sitt bröst medan hon sovit och drömt de vackraste drömmar. De som förlorat sig i känslan av hennes läppar som fyllda av lust varsamt tryckt sig mot sina eller som känt hennes kropp tätt emot. Samtal som sträckt sig långt in på morgonen och som trotsat gryningen. Promenader i främmande gränder och förälskade äventyr i sommaren. Alla är de minnen jag önskar jag hade och de dansar med avundsjukan jag känner mot de som har dem. Som alltid tappar jag fotfästet i dansen som alltid är mig övermäktig. Så jag tar fäste i mina egna minnen, långt ifrån de jag önskar de vore men de är mina. Och jag vårdar dem ömt.