Småfull och rätt lycklig!

Chet Baker får stå tillbaka för Håkan Hellström. Jag brukar vanligtvis lyssna på jazz när jag tar det där söndagsbadet. Jag tror det är något med improviserandet som får dagen att kännas lite mer okonstruerad, men just denna helg känns alternativet mer rätt. Det varma vattnet kontrasteras mot vinterkylan som strömmar genom det öppna fönstret. Ånga föds ovanför vattenytan, den dansar. Domesticerade älvor. Vinterns första kortlivade snö vräker ner där utanför och jag tänker på hennes födelsedag. På natten har jag drömt om hur jag går förbi ett värdshus på Österlen och ser dem genom fönstret. En resa för att fira. Medan snön och natten härjar ser jag dem där framför en värmande brasa. På andra sidan glaset. Hon och han. En lätt distortion påkallad av glasrutan får världen att se så drömlik ut, där på andra sidan. En värld av passion och förälskelse. Jag sjunker ner i det heta vattnet och försöker få bilden av drömmen att lämna mitt medvetande, låta den segla iväg.  Så jag låter mina tankar vandra från årets firande till två tidigare födelsedagar. En stor fest och en spontan födelsedagspizza. Olika i sin natur men med samma värme. Det är två fina minnen. Ärliga och okomplicerade. Som alltid kan jag nästan höra hennes skratt resonera inombords. Slutna ögon. Energi. Det får mig att flyta bort en stund även i sinnet. En söndagsvila som nästan blir helgad. Jag ligger där tills mörkret sänkt sig och vattnet svalnat avsevärt. En meditation i den tidiga vintern. En vila i den sena november.