Dagar vid Moldau
Jag sitter på ett av Kafkas favoritställen. Ja, det påstås i alla fall att caféet hade en speciell plats i hans rutiner. En bit bort flyter Moldau sakta och jag tänker en stund på det. Kanske satt han just på den här platsen och tänkte på floden därborta. Den gode Franz. Kanske skissade han på idén till Processen just när en blek novembersol letade sig in genom fönstret. Precis som den gör nu. Ja kanske tecknades strukturen till Joseph K. just här. Vem vet. Einstein gav tydligen också stället ett besök då och då. Kanske Rilke också. Gott sällskap. Det står en tårtbit, en kopp kaffe och en cognac på det lilla bordet framför mig. Kameran ligger på stolen bredvid. Eftermiddagen är fortfarande ung och caféet relativt tomt. Det är min korta flykt. Prag. Egentligen är det ju inte så att man kan fly tankarna men på något sätt känns de mer ofiltrerade. Lättare. Jag ser henne i ljuset av henne själv istället för i en bild färgad av min tveksamma självkänsla och avundsjuka. Som alltid slås jag av det oerhört vackra och vad det gör med mig. Han är inte närvarande där i min tanke. För första gången på länge. Det är som om avståndet gör honom genomskinlig. En paus som gör att produkten av mina sinnen koncentreras. Kokas ner till den där klara essensen som gör att jag ser henne tydligt. Ett äldre par, i vad jag skulle gissa åttioårsåldern, sitter vid ett liknande bord en bit bort. De är uppklädda. Kanske är detta deras rutin också. Inte bara Kafkas. De där fredagsbesöken på Café Louvre. Jag ser hur hon hjälper honom på med kavajen i deras tambur innan de ska gå. Det är vackert det där. Det som de delar. Jag tänker på vad de måste ha upplevt tillsammans. Sovjetiskt förtryck och frihetsiver. Dubcek och Jan Palach. Hur de sida vid sida levt mitt i tillvarons nycker. De säger inte så mycket till varandra. Men det behöver de nog inte, inte längre. Kanske har allt redan sagts. Kanske känner de varandra för väl. Eller så är kanske ord rent utav överflödiga. En spårvagn gnisslar till utanför fönstret och jag rycks från mina tankar. Ett par dagar vid Moldau. Ja ibland är livet just så.
Lev och älska!
Daniel