Doftnoter
Sommarens påtagliga frågetecken har legat och grott ett tag nu men plötsligt slår de ut med sin fulla kraft. Jag vaknar och kan inte somna om. Klockan är fyra. Natten är fortfarande omslutande. Svart. Jag vrider och vänder mig i sängen men jag vet att det är lönlöst så jag stiger upp. Jag älskar egentligen sommaren, älskar hur den krampaktigt hållit sig fast i september. Urstark. Älskar hur den sätter punkt för våren som de förälskades årstid. Jag älskar hur mycket råare och mer ärlig sommaren är. Svett och värme. Brinnande och äkta. Trots det är det dock händelsernas årstid och med det just frågornas. Det ena stöpt ur rörelsen från det andra. Osynliga med dock där. Luften som sakta strömmar in genom det öppna fönstret är sval men behaglig. Någonstans där bland doftnoterna kan jag ana hösten. Gula hav av fallna löv och allt kortare dagar. Jag får en känsla av att jag tryckt på pausknappen och betraktar 2016, det som varit och det ännu oskrivna. Som att jag betraktar året och allt det som det utgör och kommer att utgöra. Åskådaren. På tv:n visas repriser av deckar- och komediserier från åttio- och nittiotalet så jag stänger av ljudet men låter bildernas ljusspel vara där närvarande i rummet. Jag sätter på mig hörlurar och klickar på Spotify-ikonen på min telefon. Jag har avvaktat med att lyssna på Håkans senaste platta fram tills nu. Jag har varit osäker på hur jag ska närma mig den. Osäker på vad den kommer att framkalla. Men där på morgonen låter jag honom hålla mig sällskap. Just där i brytpunkten mellan nattens lugn och morgonens tilltagande rörelse tar jag mig an låtarna. För en stund ignorerar jag frågorna och låter mig bara ledas bort, vart än det för mig, vad än det framkallar.
Lev och älska!
Daniel