Inte på långa vägar
Sista kvällen, den är alltid speciell. Som alltid skriker varenda por i min kropp en motvilja mot att åka hem. Malmö har transformerats för mig. Gator svårbetredda och konserter som stryks ur kalendern. Precis så har hösten varit. Den sång som slutet på 2019 sjungit begränsar mig. Tystnadens månader. De mest skeva i mitt liv, och med frågor som jagat mig. Malmö har blivit deras stad. Deras mark. Frågornas och skevhetens. Så jag har tagit skydd i lägenheten. Inte velat störa. Jag har hållit den distans hon önskat trots att den gjort ont långt in i varenda beståndsdel av min själ, i varenda atom av det som utgör mitt jag. Årets stora prövning kvarstår dock. Nyårsafton. Svart svävar datumet där i kalendern. Julen har bara varit en försmak. En uppvärmning. Så motvilligt åker jag hem för att möta den. Frontalkollision i avslutet. 2019 och 2020. Egentligen bara siffror men de inbegriper så mycket. Mitt svåraste år hittills står där mot det ännu så länge oskrivna. Nya kapitel att möta. Nya strofer att hantera. Jag känner mig naken. Utsatt. Fullständigt utlämnad åt de historier som kommer att skrivas där på det nya året. Deras sång. Ännu så länge håller Pragnatten mig dock trygg i sin famn. Men snart väntar allt det där andra. Där bland gatorna jag kallar mitt hem. ”Borta bra men hemma bäst”, nej, inte på långa vägar. Nej, inte på milslånga vägar.