Bokslut
Hur sammanfattar man ett år som detta? Hur sätter man ord på allt det som cirkulerat och brusat? Det går nog inte. En omöjligt uppgift. En oformlig massa. Efter ett tungt fjolår trodde jag att året som just gått skulle vara enkelt. Som att det skulle vara en lätt sommarbris i jämförelse. En vårpromenad. Det skulle visa sig bli det motsatta. En våldsam period. Det senaste halvåret har varit speciellt svårt. Tyst med tankar. Ett märkligt år. Jag tänker på hur det är över ett år sedan vi sågs senast. Ett år! När jag känner mig svag är slår det mig med sin fulla kraft. Just det faktumet. Jag minns hur överraskad jag blev ner de åkte iväg till USA som en familj. Allt det framkallade i mig. Att de hade kommit så långt i sin relation. Jag tänker på midsommar och musikfestivalen. Bilderna som framkallades där när sommaren var ung. Där när vi bestämde att vi skulle ses i sensommaren. Jag har läst det där meddelandet många gånger. Att det inte fanns någonting jag behövde oroa mig för. Sedan kom sommaren och semester. Ledighet och paus. Och något hände där. Just där i sommaren. Det blev ingen öl i sensommaren. Istället tystnad och just oro. En tystnad som varit mer högljudd än något annat jag upplevt. Allt självförvållat. Jag har känt mig så oerhört liten jämfört med honom. Blek och genomskinlig. I stunder har jag kännt mig som världens sämsta vän och människa. Jag önskar jag hade kunnat gå tillbaka i tiden och gjort rätt och inte gjort som jag gjorde. Då hade världen sett annorlunda ut. Det är något jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Att jag ensam styrt oss till där vi är idag. Ångest.
Jag tänker på födelsedagen där i sommaren. Ångesten över att bli 45. Gammal där från en dag till en annan. Och jag tänkter på gratulationen som aldrig kom. Sedan tänker jag på hennes födelsedag. Och på alla de sammankomster de haft under året som gått. Sammankomster i vilka han nu är en så naturlig del av. De som en enhet. En familj. Harmoni. Det har också varit ett år då jag valt bort konserter. Riskminimerat. Framförallt under hösten då jag strukit dem helt ur kalendern. Tystnad. Ja det där med musiken. Det är alltid något som förenat oss. Kärleken till den. Hur vi båda skulle dö utan den. Ironiskt nog är det den som får ta stöten. Det finns band som jag har tryckt på pausknappen för ett tag. Band och artister som framkallar associationer. Thåström, Hellström, The National, PJ Harvey, Bowie med flera. Alla har de i princip varit ospelade.
Jag vet inte vad jag ska tro om året som ligger framför mig. Det oskrivna. Jag trodde aldrig att det gångna skulle bli värre än 2018. Så jag vet inte vad som väntar. Men jag föräntar mig inget. Det är bättre att bli positivt överraskad än besviken. Om de inte redan flyttat ihop så lär det antagligen hända under de följande tolv månaderna. Kanske en förlovning. Naturliga fortsättningar på förälskelsens historia. Deras kärleks historia. Historien om hur hon till sista hittade hem. En vacker historia trots allt.