Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Torsdagkväll och jag tar min vanliga runda runt parken. 3 varv. Jag söker distans till december, till tankarna. Det brukar ge lite andrum. En paus. I en december där tyngden känns alltmer påtaglig söker jag den ständigt. Vilan. På sista varvet rycker jag plötsligt till. Något i ögonvrån får mig att reagera. På andra sidan gatan ser jag ett par sakta passera på cyklar. Trots att jag egentligen på inga sätt kan urskilja ansikten i den mörka vinteraftonen så tänker jag att det är hon. Jag tänker att det är dem. Det är något i rörelserna som framkallar en känsla som antagligen är en illusion. Just där känns det dock som en verklighet. Jag ser hur kvinnan plötsligt ökar takten, som för att lägga distans. Distans mellan mig och dem. Situationen blir nästan symbolisk för det senaste halvåret. Tystandens halvår. Frånvarons. Jag tänker på hur de kanske träffats i stan efter jobb. Hur de handlat julklappar och sedan ätit någonstans. Vin och leenden. Förälskelse just när kvällen har mörknat. Hur de skrattat och njutit av varandras sällskap några dagar innan julafton. Dagen före dagarna. De sista 500 meterna avverkar jag i ett vansinnestempo. Som för att skaka av mig det där och lämna min egen kropp. Men illusion eller verklighet, det spelar ingen roll. Jag bär de där bilderna med mig i kvällen och in i nattens drömmar. Jag bär dem vidare in i den fortsatta december.