Att andas
Jag är nere vid minneslunden med två ljus. Det är ett tag sedan nu. Jag slås alltid av stillheten som råder där. Trots att kyrkogården ligger i stans allra centralaste delar så känns det som att den är någon annanstans. Jag har tänkt en hel del på min farmor den senaste tiden. Det där dåliga samvetet över att jag inte besökte henne oftare de sista åren. Men jag har även tänkt en del på tacksamheten jag känner att jag spenderade den där sista julen med henne och var där på hennes födelsedag ett par månader senare. Hon hade den där förmågan att få en att känna att man dög, att man var bra. I hennes ögon fanns man alltid. Så jag sitter där på fredagskvällen och saknar henne. Saknar den vän hon var och det sätt min farmor jordade mig.
När jag sitter där i mitten av mars inser jag också vikten av att inte låta fantasin skena iväg med mig. Att fortsätta arbetet med att inte låta tankar orsaka de där känslospelen som ibland blir så påtagliga i mig. Samtidigt känner jag att jag inte låter mig övermannas på samma sätt som förut. Jag har åtminstone lyckats med att ta ett par små steg tillbaka, se det utifrån. Så jag sitter där ett tag och bara är. Lyssnar på fåglarna och vindens sång i träden ovanför. Lyssnar på det avlägsna, nästan stumma sorlet från torget en bit bort. Jag sitter där på den där annonsen och önskar innerligt att hon mår bra. Oavsett vart hon är på väg så önskar jag henne bara och endast det bästa. Så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli. Fredagskvällen är på ett sätt vacker där i mars och jag försöker bara vara. Jag försöker låta allt bara vara och andas.