Småfull och rätt lycklig!

Så kommer då den där bullentinen. Trots att jag vid flertalet tillfällen funderat på om de flyttat ihop så slår notisen fullständigt undan benen under mig där i den tidiga morgonen. Trots att den är väntad så tilltar bruset. Andnöden sätter in och det känns som om 10 fullväxta människor har parkerat på mitt bröst. Plötsligt ser jag den där lägenheten i vilken jag har mitt sista privata minne med henne. Den där kvällen med lax och brädspel som skulle bli vår sista tillsammans, bara vi hon och hennes ena dotter. Hade jag vetat vad som skulle komma så hade jag väntat bara någon minut till. Försökt förlänga kvällen. Varje sekund är såhär i retrospektiv ovärderliga. Bara någon minut till. Det där minnet kommer så länge jag lever vara mitt mest värdefulla. Ett minne jag kommer vårda som inget annat. Ömt och unik. En tid innan jag egenhändigt raserade den vänskap jag håller så högt. Sista gången. Hon och jag. Sedan tystnad. Bilderna på hennes lägenhet representerar en annan tid. Behaglig och gränslöst vacker. Hennes närvaro som en källa till allt det som nästan verkar gudomligt. Det som är hon. Nu går de vidare i sitt äventyr. Jag ser hur de gått tillsammans på visningar. Hus som de fallit för. Deras första gemensamma. Jag ser deras kärlek där olik all annan. Större. Väldigare. En förälskelse som ingen kan mäta sig med. Som alltid får han  mig att känna mig mindervärdig. Komplexen totala. Som alltid får han mig att känna mig som en andra klassens människa. En division 6 spelare medan han gör succé i landslaget. Hans förmågor som lockar åtrån. Hans fördigheter och utseende. Allt det som framkallar förälskelsen som brinner tydlig och väldig i hennes bröst. Självanklagelserna sköljer i vågor över mig. Skammen. Det faktum att jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv. Resten av 2020 ligger där framför mig. Påsk, inflyttningsfest, midsommar, musifestival och sommaren. Jag känner redan hur det kommer bli ett år svårare än de två föregående. Tystnaden än mer sorglig. Så jag vårdar det där minnet. Försvinner in i det. Kvällen ser jag kristallklar. Hennes odiskutabla och totala skönhet. Hennes vackra närvaro. Ett sammanhang mer berusande än något annat. Jag önskar bara att det varat några minuter till. Ovärderliga sekunder som jag önskar jag ägt.

Lev och älska!