Ovan sommar
Om ett par dagar skulle jag ha varit på väg.
”Klockan ringer tidigt och jag beger mig mot centralstationen med min ryggsäck genom ett fortfarande sovande Malmö. En vacker stillhet. En kort tur med tåget över bron och sedan en öl på Kastrup medan jag nyfiket studerar människor. Förväntansfull och med en känsla av lätthet. Vaken trots bara några timmars sömn. Sedan flyg. En bok, musik i öronen och en kall öl på det lilla fällbordet. Värmen som slår emot mig när jag stiger av timmar senare. Doften av flygbränsle där på asfalten på en liten flygplats. En doft som blir betingat njutbar. Framkallad av ett sammanhang i tid och rum. Ett rätt sammanhang. En kort tur med en taxi ner till hamnen på Skiathos. Den välbekanta kontrasten mellan värme och kyla när en aircondition på högvarv gör sitt jobb på det lilla biljettkontoret för färjebiljetter. Efter det en lunch. Strax efter tolv är tempot i byn lågt. Värmen påverkar. Jag sätter mig ner på en taverna och beställer in en stor öl i ett frostat glas som precis plockats ur frysen medan jag bläddrar i menyn. Små högtalare upphängda i taket med ståltråd vidareförmedlar musiken från en grekisk radiostation. Jag andas för första gången på länge. På riktigt. Djupt. Känslan av hur de små atomerna av syre hittar rätt. Jag sitter kvar länge. Äter sakta och beställer in ytterligare öl. Människor går förbi och jag studerar dem. Alla med sina unika historier. Alla där i just denna stund. Med någon timme kvar tills det att färjan ska anlända tackar jag för mig, betalar notan och går mot hamnpromenaden. Min bok och en kall drink medan vattnet sakta slår mot kajen. En bris från det Egeiska havet gör tillvaron där i skuggan så oerhört behaglig. Allt är lågmält. Stillhet råder. Båtresan tar nästan två timmar. Hamnar besöks och lämnas. Människor lämnar och färre stiger på. När vi sedan anlöper den sista hamnen är vi bara ett fåtal kvar. Jag stiger av och känner dofterna. De välbekanta och välkomnande. Ljuden likaså. Varenda ton. Jag letar upp en taxi för vidarefärd till den gamla staden. Den kallas så. Chora på Alonnisos. Taxichauffören hjälper mig av med ryggsäcken och snart är vi på väg. Snabbt på snirkliga vägar. Uppåt. Fartvinden rusar genom öppna fönster i en silverfärgad Mercedes med några år på nacken. Plötsligt står jag där framför det lilla hotellet jag bott på några gånger. En stund senare sitter jag på balkong. Plötsligt är jag där och känner hur lugnet strömmar genom mig. Jag blundar och tar in allt. Jag blundar och är.”
Men alt det där får vänta. Allt det där tillhör en annan tid. En tid som varit och en tid som kommer. En tid som inte är nu. Den 1:e juli ligger månaden naken och oskriven framför mig och jag vet inte vad jag ska fylla den med. Ovant närmar jag mig den med frågor. Ovant står jag där inför den vila som semestern bör vara. Ovan.