Nu 46
Födelsedag. En balkong på ett hotell i Göteborg. Långt från där jag borde vara. Men inte hemma åtminstone. Beslutet. Jag har inte firat min födelsedag hemma sedan 2004 och jag kommer inte låta en förbannad pandemi tvinga mig göra det detta året heller. Så jag har stuckit iväg. Stockholm uteslutet så det har blivit Göteborg. ÖIS och räkmacka. Hotell Eggers och Håkan Hellström. Ullevi på gångavstånd. Jag tänker på födelsedagen för ett år sedan. Tystnadens sommar. Sommaren då någonting hände. Sommaren som i efterhand skulle visa sig bli gränsen för ett före och ett efter. En uppsjö av frågor obesvarade. Gränsen för ett Pre- och ett Post-. Ångesten som framkallades där på en ö för ett år sedan. Saknaden. Ångesten för att då fylla 45. Ångesten över den reella effekten av ett beteende författad av undertecknad. Jaget, nutid och dåtid. Jag tänker på henne. Mina tankar vandrar såsom ofta dit och den vänskap jag körde rakt in i en bergvägg. Handlöst och skoningslöst. Med slutna ögon och ett bastant tryck på gaspedalen. Oavsiktligt Jag tänker på henne den där sista gången jag såg henne. Vacker som inget annat. Ojämförbar. Exceptionell. Drygt ett och ett halv år sedan nu. Tiden går men saker består. Jag andas. Jag saknar ö-luft och Grekland. Saknar min fristad. Saknar det innerligt. Pausen. Nu 46. Jag häller upp ett glas vin och sätter mig på balkongen. Nedanför spårvagnar och en pressbyrå. Ängsliga människor i ständig rörelse. Stadsliv istället för en stilla kväll bland pinjeträd och cikador. Vila. Kvällen glider in och jag glider bort. Försvinner till tiden innan. En pre-existens. Såsom det var. Såsom det borde vara om jag bara inte…Tankarna där på födelsedagen vandrar som alltid vilt i medvetandet men jag hittar ändå det där vackra. Kisande ögon en kall vinterdag. En strand när solen är på väg ner. Brädspel en spontan afton. Rött vin i ett vanligt dricksglas. En filt i en park med ett par kalla öl och några smörrebröd. De där stunderna av poesi som jag inte lyckades förvalta. Mitt handikapp. Strofer jag inte lyckades ta hand om. En vänskap viktigare än allt annat. Nu 46. Musiken som strömmar från rummet bakom de öppna balkongdörrarna är densamma men världen är annorlunda. Balkongen är annorlunda. Livet är annorlunda. Kontexten och situationen. Jag andas ännu en gång. Försöker känna syret när det förmedlas till lungorna. Försöker skala bort vakumet och den där sommaren av tystnad. Göra allt ogjort i tanken. Jag skruvar upp musiken utan hänsyn till de som har rummet bredvid. Världen är större än så. Känslorna också. Screw them om de har en åsikt. Jag spelar hur högt jag vill. Nu 46. Tystnadens sommar. Den kommer alltid ha en åverkan på mig när jag tänker på den. Den kommer alltid finnas där som ett vägskäl. Just där gick jag vilse. Den kommer alltid att göra ont. Just där blev allt annorlunda. Just där. Så jag fyller år ännu en gång. Obarmhärtigt och självklart. Kalendern förmedlar sitt självklara syfte. Nu 46.