Varje gång
I drömmen har vi precis gått förbi varandra. På en av stadens gågator har vi hälsat som bekanta men inte mer. Inte stannat och pratat om allt som är och som varit. Inte pratat om allt och inget så som vi en gång gjort. Istället har vi båda hälsat på någon som vi en gång kände. Pliktskyldiga nickningar och leenden. En gång bekanta. Jag vaknar ledsen. Trots bilderna och drömmens fiktiva natur är jag påverkad när jag öppnar ögonen och vaknar. Det blir ingångsläget på dagen och utgångsläget för morgonen. Jag reser mig upp och känner kylan mot min nakna hud. Jag stannar upp och känner efter. Registrerar temperatur. Februari genom ett öppet fönster. Bilderna från natten biter sig kvar. Jag tänker på hur förgängligt allting egentligen är. Hur om vi inte vårdar det som verkligen betyder något plötsligt kan glida oss ur händerna. Hur det som vi tar för givet kanske inte alltid förblir en självklarhet om vi inte tar hand om det. Vattnar och göder. På den relativa bråkdelen av en sekund kan allt plötsligt förändras. Jag tänker på tid som gått, år som parallellt med det att vi åldras blir allt viktigare. En dag är allt för sent. Livets faktum. En månad in i ett nytt år och med ens har nya månader förflutit. Den där sista festen som nu plötsligt befinner sig i ett annat årtionde. Skratt, stunder och kvällar äldre än så dyker upp ovanför ytan. Hela tiden bryts mina tankegångar av bilden från drömmen jag haft. En hälsning på en av stadens gågator. Och varje gång den dyker upp känns den som en kniv i hjärtat. Varje gång hugger det till i själen. Varje gång.