Stillhet
En bit bort i hotellbaren beställer en äldre man in en old fashioned. Kanske är han här i jobbet, kanske inte. Ensam eller själv? Två ord så nära men ändå så vitt skilda åt. Utanför ligger Prags gator frostprydda och inväntar jul. Kulörta ljus återspeglas med förvridna strålar i pölar med fruset vatten. Som om det är själar på flykt. Distortion i minusgrader. En bit bort i baren inväntar även jag julen. Själv! Jag påkallar bartenderns uppmärksamhet och beställer in en öl och en Becherovka. Trots julgranen mellan de två läderfåtöljerna bakom mig och lågmäld men välkänd högtidsmusik i högtalarna så infinner sig inte den sedvanliga ångesten inför det som stundar. Tvärtom känns det ganska bra. Som om julen för första gången på länge kan samexistera i fred med mitt sinne. Symbios. Vit flagg i ett krig som pågått så länge. Jag vet inte om det beror på att jag befinner mig på annan plats men det gör inget. Jag bjuder in det fridfulla. Jag tar den stillhet som råder i en liten hotellbar i Prag i hand. Jag håller den varsamt men ändå bestämt. Jag tänker på Thåström som åkte till södern i USA bara för att sitta i just en hotellbar i två veckor. Jag tänker på hösten som gått. Jag tänker på mitt nya jobb som stulit ofantliga mängder av energi och sugit så mycket ur mig, men jag tänker också på ett år av toppar av extrema vågor av värme. Otvetydig klarhet. Jag tänker på fullständiga tvivel som motarbetats med en lust i allt det jag känner. Det som brinner. Just där har jag greppat den återstående viljan. Där i det återstående ljuset, Så just där i en kväll i Prag omfamnar jag julen för första gången på länge. Jag tar den till mig. Erkänner mig besegrad och bugar och reser mig samtidigt. Jag och julen sida vid sida, hand i hand. Jag låter kvällen vara där.
Lev och älska!
Daniel