Småfull och rätt lycklig!

På lördagsmorgonen packar jag ner kameran och min laptop och sätter mig på tåget mot Köpenhamn. Lägenheten känns trång. Som om väggarna tränger sig på. Begränsar mig. Så jag drar. Behovet av att behöva komma bort är påtagligt. Missnöjet med mig själv har återigen börjat göra sig påmind, det är nog därför jag behöver fly. Vara någon annan för en stund. Då och då kommer allt det där över mig. Baksidan av allt det vackra. Jag antar att de på ett sätt kompletterar varandra. De där känslorna. Dur och moll. Jag bär henne ständigt med mig. Hjärtat fullt och fånigt men samtidigt bedårande, som alltid. Jag sätter mig ner på ett litet café som också fungerar som ett antikvariat och det är som jag ser henne i allt. Stort som litet. Jag påminns av saker i vardagen och plötsligt ser jag hennes ansikte där framför mig. Det där leendet som fullkomligt slår undan fötterna under mig. Skrattet som berör mitt innersta. De där ögonen som ser rakt igenom mig. Det känns som en evighet sedan jag såg allt det på riktigt och i stunder undrar jag om jag någonsin får se det igen. En gnagande oro som om jag återigen sagt eller gjort något som fått henne att distansera sig. Jag vet inte. Kanske är det bara hjärnspöken. Tankar som löpt amok. Det där tåget i mitt huvud som ständigt spårar ur. Men samtidigt som allt det där som är skrivet i dur förtrollar mig så kan jag inte hjälpa att även berusas av tonerna som går i moll och allt det som vilar där. Allt det som gror i den kombination av känslor som hennes förtrollning bjuder mig på. Jag söker intryck. Det slår mig att det är det som dagen går ut på. Det som flykten avser. Behovet av intryck långt ifrån mina hämmande väggar. När jag sitter där och skriver så får det mig att känna mig lite intressantare, någon annan. Jag vet egentligen inte varför men det är så det är och jag behöver den där känslan. Den ger mig en liten kick, en välkommen liten boost av självförtroende och det gör att jag återigen tänker på det obesvarade. Jag gör ju ofta det. Som så ofta får jag en strof av Håkan Hellström i mitt huvud. ”Vill du ha en idiot så lägg din hand i min”. Det är ofta just så jag känner mig. Som en idiot. Varför gör känslor som dessa oss till just idioter. Det är som om all sans och reson lägger benen på ryggen och flyr. Hals över huvud. Som om det logiska tänkandet på en sekund upphör att fungera. Ibland känner jag inte igen mig själv. Känslorna gör mig intensiv på ett tidigare obekant sätt. Ett sätt som egentligen inte är jag. Eller ja, egentligen är det väl det också men jag önskar att jag hade kunnat hålla mig lugn. Det känns ibland omöjligt. Jag bärs iväg av mitt eget kaos. Jag låter min egen förvirring bjuda upp mig. En stor lastbil kör förbi utanför fönstret och jag rycks bort från mina funderingar. Solen har börjat tränga igenom de tunna molnen och det verkar bli en fin dag. Våren på inmarsch. Frammarsch. Ibland tvingad till reträtt men sakta och säkert rycker den framåt. Ett medelålders par kommer in genom dörren. De håller varandras händer. Jag tycker det är fint. Ömsesidiga leenden måste ju bara vara dubbelt så bra jämfört med det ensamma. Dubbelt så starkt. Minst. Jag kan inte hjälpa att fundera på hur det hade känts. Hur det hade känts att hålla hennes hand i min. Det är en svindlande tanke. Det är nästan som om ljuset blir för starkt när jag tänker på det. Som om luften blir för klar och för frisk. När jag tänker på kyssen så börjar mitt hjärta rusa, och allt bara av en tanke. Visst är det märkligt. Fortfarande fullkomligt idiotiskt men oerhört mäktigt. Det är som om den ena tanken staplar sig på den andra. och en efter en bygger de upp förmiddagen. Förmiddagen då jag flydde. Förmiddagen då jag sökte intryck. Förmiddagen då tanken på henne fick mitt hjärta att rusa. 

En berusning lika stark som vacker

En förtrollning lika bländande som galen

På detta sätt härjar hon

Pä detta sätt färgar hon mitt sinne

Lev och älska!

Daniel