Mina hjärtslags fulla prakt
Som så ofta så vaknar jag innan klockan ringer. Jag ligger på och lyssnar på mina hjärtslag. Med mitt ena öra mot huvudkudden blir de akustiskt mer påtagliga. Rytmen stark och stadig. Mitt lätt sorgsna men ack så härligt varma hjärta. Slagen får mig att tänka på allt som ryms därinne. På allt det till synes hopplösa som dragit iväg mig på mitt livs största känslomässiga resa. Hopplös då det är ämnat till att regera ensamt men likväl är dess väsen det vackraste jag upplevt. Så oerhört rent och ärligt. Osjälviskt. En osläckbar brand. Samtidigt finns det stunder då jag önskar att jag inte fann henne så fullkomlig. Stunder då jag önskar att hon inte slagit an varenda en av de strängar min själ är byggd av. Stunder jag önskat att hon inte varit Hon. Livet är allt bra komplicerat och ibland så oerhört svårt att få någon rätsida på. Men jag antar att det ibland helt enkelt inte går att få den där rätsidan. Livet är ibland menat till att vara skriven med de där frågetecknen. Det är bara så det ska vara, så det är. Så när jag ligger där i den tidiga morgonen försöker jag bara fyllas av melodin från mitt hjärta. Jag låter den bara resonera där ensam och vacker. Låter tonerna klinga med en oändligt sustain som om de spelades i en grandios katedral. Den mäktigaste av byggnader. På något sätt är det där de hör hemma. Ett ställe där de får spela ut sig i all sin fulla prakt.
Lev och älska!
Daniel