Janus
Våren visar sig för första gången på allvar. Jag håller god min och följer med. På jobb pratar alla om hur härligt det är och jag ansluter. Nickar instämmande. Men som alltid är jag kluven. Precis som alltid är vågskålarna två. Jämvikt. Jag älskar värmen när den anländer. Älskar hur den letar sin väg genom mig. Hur den får mig att tänka på sommarens flykt från vardag och verklighet. Grekland. Samtidigt finns det där andra. Även det närvarande. Vetskapen om att det är förälskelsens, kärlekens och åtråns årstid. De svallande känslornas totalitet. Jag får svårt att värja mig från bilder av dem i just det sammanhanget. Just där i vårens vackra ljus. Där i den fullständiga kärlekens återuppståndelse. Jag är ute på min vanlig joggingrunda i parken. Den första rundan då kvällssolen faktiskt värmer. Plötsligt passerar jag stället precis vid kanalen där vi en gång satt i kvällssol. Hon och jag. Öl och smörrebröd. Filtar och musik. Men plötsligt är det dem jag ser där i mitt medvetande Jag ser hur hon ligger med sitt huvud på hans lår. Jag ser hennes ansikte i skenet av en nedåtgående sol. Ett ljus som gjort för henne. Jag har sett det vid tillfälle. Det där obeskrivligt vackra. Det poetiska och det som jag har så svårt att beskriva. Leendet som gifter sig med strålarna som varsamt smeker hennes ansikte. Jag ser henne ligga där. Jag ser leendet när hon tittar på honom. Hans gestalt är otydlig. Ansiktet saknar mun, ögon och öron. Utan skäggstubb eller hår. Anonymt och odefinierat, men tydligt där. Uppenbart närvarande. Jag ser allt det där under sekunderna jag passerar. En kort sekvens som ändå rymmer så mycket. Våren med sin dubbla natur. Mörker och ljus. Janus i högform.