Nypremiär
Jag skrattar lite lätt åt mig själv och den vackra naiviteten. Tyst. Ohörbart. Jag läser mitt svar till henne från påsken och ler. Även om jag där och just då vid författandet vet att mina frågor inte kommer att besvaras så skriver jag dem åndå. Det där glimten av ett hopp om vänskapens återkomst som trotsar förnuft och reson. Jag ler när jag tänker på det. Det finns något i det, trots att det bara blir tre meddelanden.
På lördagskvällen lyssnar jag på Håkan och The National. Nya skivsläpp. Jag förknippar dem båda med henne. Ser henne när jag lyssnar på dem. Just Håkan har jag inte lyssnat på på flera år. Medvetet undvikit. Rädd för reaktionen. Kölvattnet. Men nu nypremiär. Kanske är det för att det är nya låtar men denna gången ser jag inte den unga mannen hon träffade den där sommaren. Jag ser inte killen från Stockholm. Ser inte den ansiktslöse mannen som väcker hennes åtrå idag. Jag ser bara henne. Det är bara den visionen som träder fram, bara den som manifesterar sig i mitt inre. Så jag andas ut. Finner en stund av vila i vårkvällen. Jag lyssnar, blundar och tar emot. Våren när den är stilla. Vacker och obefläckad. En anomali som jag tacksamt finner mig tillrätta i. Om än så bara för en stund, bara för en kväll. En anomali i våren.