Utrymme
Jag har nästan glömt vad de gör med mig. Konserterna. Jag går inte alls lika ofta som jag en gång brukade. En kombination av feghet och självbevarelsedrift gör att frekvensen minskat. Men när jag står där på lördagskvällen blir det uppenbart igen. Allt det de åstadkommer. Vilan. Det är som att allt annat försvinner för en stund. Tankar på en stundande påsk och den strida ström med bilder som väntar är plötsligt icke-existerande. Hjärnan andas och medvetandet vaggas in i ett temporärt tillstånd av stiltje. Trots att jag veta att stunden har ett slutdatum är det ändå magiskt. En liten fristad innan högtiden sparkar in dörren med full kraft. Så jag tillåter mig själv att flyta bort fullständigt. Låter gitarrens ljudvägg med kraftfullt reverb ta mig i besittning och sångerskans berusande sång lägra varje cell i min kropp. Allt bara för att få vara i den där stunden ett tag. Just i stunden där hjärnan får utrymme att andas.