Oron
I en annan tid skulle egentligen Berlin varit målet. Jag skulle ha suttit på Köpenhamns flygplats med en öl och frukost i den tidigare morgonen. Den sedvanliga starten på någonting annat. Just i färd med att ta den där nödvändiga pausen. Den där stunden på våren då jag fyller på och lagrar. Då jag flyr kontexten och löper till vila. I år vill världen annorlunda. Extraordinära tider har tvingat fram en nödvändig avbokning. Det gör mig ledsen. Trots att jag naturligtvis ser den stora bilden och tragiken som det inneburit får så många så finns fortfarande även den där lätt egoistiska känslan i mig. Den som gör mig ledsen. Behovet av paus är stort men möjligheten uteblir denna märkliga vår. Sedan fortsätter tanken till sommaren. Till resan som blivit alltmer nödvändig med åren, och kanske framförallt i år. Veckor av ett sammanhållet lugnt. Den enda längre sammanhängande perioden på året som jag är någorlunda i fas, i vilken jag känner ro och liv. I år blir det kanske annorlunda. I år kanske jag tvingas stanna hemma och jag vet inte vad det kommer att göra med mig. Men jag känner en oro vid blotta tanken. Kanske färre veckor är lösningen. Kanske hoppa över sommarsemestern helt. Jag vet inte. Det enda som är tydligt är just den där oron. Glasklar. Oron över att jag kanske tvingas spendera de där veckorna i den kontext som jag känner att jag behöver en paus ifrån. Vilan. Det är en märklig vår och kanske kommer sommaren bli likadan. Solen skiner mäktig utanför fönstret men den ger ett abstrakt intryck. Frånvarande. Jag tar inte emot som jag borde. Det är som om jag saknar förmågan att ta den till mig. Som om det ligger för mycket bråte i vägen, för många moment. Men hoppet finns där fortfarande någonstans. Hoppet att jag trots allt kommer iväg. Att vilan trots allt väntar där i sommaren.