Stigar
Världen är upp och ner. Livskontexten har antagit en dystopisk natur och den hårda vinden utanför fönstret gör allt för att understryka just detta faktum. Det är svårt att inte ta in för mycket. Motvilligt fyller jag min mentala buk. Fyller den till bristningsgränsen med överhängande explosionsrisk. En ständig medial tvångsmatning som skapar oro. En oro som letar sig djupt in i tanken och gör nattsömnen sporadisk. Tillfällig. Så jag söker ro någon annan stans. Hittar den där i minnet. I bilderna. Välkända bilder. Älskade och omsorgsfullt vandrade stigar. Jag ser henne där på andra sidan en filt just vid kanalen i parken. Smörrebröd och rosé. Eller i gräset vid havet med våra kameror i knäet. Ja ser konserter och biografbesök. Thåström och Wes Anderson. Jag ser också hamnpromenader i Grekland. Ljudet av hur det egeiska havet sakta slår mot en kaj. En stilla bris i värmen och ett immigt glas öl på ett litet bord. En bok på en balkong i kvällssol i en enslig by i fonden av cikador och ett lätt sorl från en taverna alldeles i närheten. Och jag ser den där festen där jag såg henne sista gången. Klädd i svart är hon en manifestation av allt det som är vackert. Allt det som tilltalar. Kropp och själ. Närvaror och sinne. Så jag finner min tillflykt där och låter världen snurra oroligt där utanför. Jag låter den vara för en stund och vilar istället på omsorgsfullt vandrade stigar.