Allt har sin tid
På bussen på morgonen sätter sig en ung man i sätet framför mig. Jag faller återigen i den där fällan och jämför mig själv med avund. Välansat skägg, varsamt lagd frisyr och jag kan se tatueringar på hans armar. Referensen på hur man ska se ut. Det som tilltalar. För en kort stund hamnar jag ännu en gång i det att jag känner mig liten, blek och nästan genomskinlig. Men sedan händer något. Jag sluter mina ögon en stund och säger till mig själv att jag är ok som jag är. Att det är ok att vara jag. Det var ju mitt löfte. Visst det låter oerhört fånigt och klichéartat men det fungerar denna morgon. Ett tillstånd som tidigare krävt en del tid att hämta sig ifrån hanterar jag nu bakom mina slutna ögonlock. Ett par minuter. Förvåningen sprider sig i mig hand i hand med lättnaden. Jag tänker på ungdomens flyende tillstånd. En livsparantes. Förgängligheten av det yttre och beständigheten av det inre. Att det som egentligen gör oss till de människor vi är definieras av allt det som vi bär inom oss. Vår kärna. Vår essens. Det som gnistrar opåverkat av åren. Jag skapar en bild av honom som fyrtioåring. Begynnande mage och med en allt klarare måne där hans en gång så perfekta frisyr tronade. Plötsligt krackelerar fasaden och jag ser hur den sveps bort av en hård vind för att finna sin ro på minnenas bakgård. Jag ler lite för mig själv. Visst, kanske lite småsint men det hjälper mig. Det är inte menat att vara elakt utan bara en teknik. Med sin resoluta kvast sopar den bort den där avunden jag känt tidigare. Allt har sin tid. Det gäller bara att vara ärlig mot sig själv i alla stunder. Det är i det hemligheten ligger. Att vara den bäste man kan vara i livets alla skeenden. Nämligen, vara den man är. Oavsett hur mycket man i stunder än önskar sig vara någon annan så är man bäst just som man är. Oförvanskad. Det är ju den enda roll som vi egentligen kan spela med bravur. Utan fel. Utan klander.
Den gryende morgonen visar en eldröd himmel när jag går den sista vägen till jobb. Förtrollad stannar jag upp och begrundar färgerna som spelas upp för mig. Mäktigt och vackert. Trots att vinden gör att den råa kylan snabbt letar sin väg genom min ullrock så förtrollas jag. Jag tänker bort det kalla och njuter av det som spelar någon roll. Det som gnistrar.
Lev och älska
Daniel