Nyuppstigen
Mitt huvud är lutat mot bussfönstret medan slätten rusar förbi badande i kvällsmörker. Regnet bildar långa strimmor av vatten på glasrutan. Överlappande tårar. Som om en monstruös sorg härjar därutanför. Ostoppbar. Svärta. Jag låter mina tankar vandra och finner mig nästan hypnotiskt stirra på mönstret som bildas. En varsam väv av smärta. Jag vet inte varför jag fastnar i det. Inom mig råder ett lugn väldigt olikt det jag läser in i regnets dans längs fönstret. Ständigt dessa kontraster. Det ljusa och det mörka. Det varma och kalla. Tårarna och skrattet. Janus. Fascinerad sitter jag där, slumrandes. Drömmer mig bort i en stunds vila. Vårdar värmen i mitt bröst. Finner näring och tar den till mig. Jag flyter bort i tankar om det vackra men någon mil eller så senare är jag framme. Nyuppstigen. När jag kliver av bussen har regnet upphört och luften är tydlig och klar. Se där!
Lev och älska!
Daniel