Hemvändaren
När jag kommer hem sköljer det över mig igen. Så fort jag satt ner resväskan på golvet i lägenheten så kommer samma insikt som efter Berlin, att distansen lindrat något men att det nu kommer tillbaka. Kanske är det så att jag kan lämna kvar en del av mig själv här när jag reser iväg. Så till viss del har jag lyckats att fly högtiden men dock inte att fly från mig själv helt och till fullo. Kanske en omöjlighet när jag tänker efter trots allt. Ett lika plötsligt som oväntat inlägg på Facebook från henne sätter igång tankarna. Själva inlägget som sådan är inte överraskande utan det faktum att hon lägger ut något är. En ovanlighet och raritet, en anomali men kanske något nytt. En ny era framkallad av känslor. En vilja av att förmedla en kärlek. Jag gissar att han finns där bland alla likes så jag stänger ner sidan. Kanske kommenterar han där någonstans och just nu orkar jag inte med det. Orkar inte med ord av kärlek och förälskelse. Orkar inte känna hans närvaro i deras samvaro, en närvaro som kommer att kännas så påtaglig på nyårsaftonen. Så oerhört påtaglig. Så jag öppnar upp ett annat fönster och börjar fundera på nästa flykt, nästa resmål. Jag begraver mig där ett tag. På jakt efter nästa resa. Nästa själsliga tripp. Nästa gång då jag återigen har möjlighet att lämna en del av mig själv hemma.