Hans sista resa
Sakta sänker jag ner urnan jorden. Centimeter för centimeter. Reflektionen över hur djupt hålet faktiskt är överraskar. Jag tänker på hur allt som finns kvar av min far ryms i det där vita kärlet. Den urna som valdes för snart två månader sedan. Så begränsat och litet. Stoft. Askan av det som en gång var han. Allt finns där inneslutet. Det hela känns så fruktansvärt abstrakt, som om jag befinner mig utanför mig själv och betraktar. Onsdagseftermiddagen är rå när kyrkklockan till sist ringer och förkunnar att hans begravning nu är fullbordad. Att han nu finns i jorden. Jag förvånas hur emotionellt det trots allt är. Något jag egentligen bara trodde var något som måste göras berör mig oerhört. Hans sista färd. En tår som slår honom följe. Jag tänker på alla turer till sommarstugan som liten och hur detta är den sista resan vi gör tillsammans, han och jag, där på en december-rå kyrkogård. Det är ett år helt olikt allt annat som jag någonsin upplevt, ett år så fyllt med känslor. Känslan av att hela tiden känna mig ur fas. En fyrkantig kloss i ett runt hål. Ett år som lider mot sitt slut. Ett slut av många. Så jag säger adjö till honom där, adjö till min far. Ett sista hej då till min pappa. Vila i frid!