I bruset av en kyss
Nyårsafton! Ända sedan återkomsten från Prag har jag bebotts av en väldig oro och ångest, en oro och ångest inför just denna av dagar. Inför den känslobomb som aftonen kommer att innebära. Jag har haft svårt att skaka av mig bilden av dem och deras kyss vid tolvslaget. Hur de förälskade och älskandes förlorar sig i varandra för att sedan somna tätt intill. Hud mot hud. De där minnena jag önskar jag hade. Och allt kulminerar idag. Alla tankar och bilder. Allt jag är kapabel till att framkalla. Förutom när jag förlorat mig i träning har jag i princip hållit mig inomhus de senaste dagarna. Inte vågat riskera att springa på dem. Inte just denna helgen. Synen av honom hade tillintetgjort mig. Han bredvid den vackraste människa jag någonsin mött. Sida vid sida. Jag hade imploderat i ett inferno känslor, tillkortakommanden och komplex. I samma anda har jag denna sista av årets dagar strykt två konserter i vår och en i sommar ur kalendern och fler lär följa. Konserter förknippade med samma risk. Ren självbevarelsedrift. Snart är dock året över och jag vill gärna tro att 2019 inte kan bli värre med tanke på det som hänt under det gångna året. Min farmor och min far, allt det där. Och allt det där andra. Tankar och bilder på henne och honom. Men jag vågar inte hoppas. Jag tänker på hur jag på omvägar får reda på att de flyttat ihop. Att de kanske förlovat sig. Ja bruset är högt denna sista av årets dagar. Bruset av 2018. Bruset av en kyss vid midnatt.