Där i sprickorna
Det blir en av de där helgerna som jag knappt går utanför dörren. Jag vågar inte riskera att springa på dem. Vågar inte riskera det där förgörande mötet. Det i vilket han plötsligt uppenbaras där framför mig. En vägg. En som får mig att känna mig oerhört gammal och blek. Som en avart av manligheten. Jag drar slutsatsen att hon inte har sina tjejer hos sig i helgen och att han är där. Varför vet jag inte men i tanken ser jag honom hos henne. Tätt ihop. En enhet av förälskelse och kärlek. Åtrå. Jag tänker på festen för en vecka sedan som jag verkligen inte borde gått på. Hur jag egentligen inte tänkt att gå dit men gjorde det ändå. Efterskalven som råder inom mig fortfarande. De som skakar vartenda fundament i mig. Allt det där i den fortfarande så nya bekräftelsen av honom. Hade festen varit några månader senare så hade det inte varit så farligt. Men nu, något som fortfarande surrar där inom mig. Jag borde inte gått. Jag borde verkligen inte. Samtidigt kanske sista gången som jag träffar henne i år. Det väger upp, det väger tungt. Så det är det jag försöker omfamna i kvällen. Den där bilden av henne. Energin och alltet. Skönheten och närvaron. Det blir en helg bakom stängda dörrar. Men jag försöker ändå hitta något där. Där i det stängda. Där mellan väggar och isolering. Där som det vackra trots alls sipprar in, där i sprickorna. Stilla och berusande.
Lev och älska!