Afton i exil
Så var då julen till sist avbockad. En afton i exil. Svårbemästrad och tungrodd med tårar och tankar. Som att den plötsligt blivit en avart, en anomali i kalendern. Julen. Jag betraktar den utanför mig själv och plötsligt känns den främmande. Fullständigt främmande men nu passerad. Nu lagd bakom mig. Dock samlade jag mod och mötte Håkan där i kvällen. Just där på julaftonskvällen vågade jag till sist trycka på play och möta honom. Berusad och på flykt från något. På flykt från allt och inget. På språng så fort som mina ben orkade bära mig. Som alltid hittar strofer rakt där som de är menade. Rakt in i den kärna som säger allt. Som sätter tonen. Strofer som sätter konturerna på det som skriker så högt inom mig. På det som berättar historien. En historia berättad långt bättre än om jag sagt det själv. Min egen röst men ändå inte. En penna förd med ypperlig precision skriver det som jag inte själv är kapabel till. Oförmögen. Men trots det är det mina ord, min röst. På något sätt är det ändå det. Varje stavelse och bokstav. Han lyckas med det där. Att vara röstrn. "Du är vårar och fester, och du är tårarna efter", vackrare än så blir det faktiskt inte. Så till sist vågar jag trots allt trycka på play och möta honom. Just där en julaftonskväll i Prag. Just där möter jag honom. Just där möter jag henne. Allt i en Jul olik alla andra.
Du är min finaste stund
Du är mina bästa år
Nätterna jag aldrig fick en blund
Och mina första gråa hår
Du är vårar och fester
Och du är tårarna efter
- H. Hellström -
Lev och älska!
- D. Svahn -