Regenerera
Jag skäms över känslan att jag finner lördagen bortkastad då den dränerat mig på energi istället för att har fyllt på mina lager såsom helgerna brukar göra. Den regenerering som jag finner så viktigt sedan jag börjat på det nya jobbet. Denna helg blir det dock annorlunda. Jag har åkt ut till min far för att fira hans födelsedag. Senast jag var där var i maj så det finns en känsla av skam även i det att jag inte hälsar på dem oftare. ”Bortkastad” är väl egentligen fel ord utan det är väl så att jag hellre gjort något annat. Vad som helst. Det är i det självfokus som jag skäms inför mig själv. Min far är som han brukar. Så som han är idag.Tyst och när han väl säger något så säger han det flera gånger. Min farbror och jag spelar med, som om det är första gången på kvällen han berättar just den historien. Om och om igen. Som om nålen har fastnat på ett spår. Ett av de få han kan. Kanske har han blivit ännu mindre sedan jag såg honom senast. Tunnare. Jag vet inte. Han skakar när han reser sig upp för att sedan med rollatorns hjälp tar sig ut på toaletten. Men den stora förändringen finns hos min farmor. Det är som om hjärnan väljer fel ord när hon vill ha sagt något. Meningarna som kommer ur hennes mun är ofta obegripliga så vi får gissa vad det är som hon egentligen vill ha sagt. Någonstans därinne tror jag att hon kanske är medveten om det då jag ser en irritation i hennes ögon när hon inte kan uttrycka sig. Kanske en synvilla. Min farbror är van vid det men jag finner det sorgligt, som om demensen har vunnit. Som den ju alltid gör. Inte oväntat men jag känner mig ändå inte förberedd trots att min farbror berättat. Upplevelsen ligger kvar på söndagen och jag känner mig trött. Känslorna smälter ihop med tankarna kring en stundande arbetsvecka. Utmattning. Så jag sätter på mig hörlurarna och blundar en stund. Flyter bort och regenererar.
Daniel