Såsom den alltid gör
Vällusten infinner sig per automatik. Energin. Såsom den alltid gör och såsom jag vet att den gör. Ändå överrumplas jag varje gång av effekten. Den som hon har på mig. Det som framkallas i mig bara genom närvaron. Det är ett spontant konsertbesök en onsdag som vi bestämt kvällen innan. Det är ett tillfälle där jag för stunden glömmer allt annat. Jobbet finns inte i mitt medvetande. Tankarna känns rena. Klara. Banden på scen förmedlar kraft och jag rycks med. Det är våldsamt bra. Trots att vi båda har fullt fokus på musiken som strömmar till oss bara några meter bort så kan jag ändå känna hennes närvaro där bredvid mig. Ett osynligt skimmer. En vibration. Vågor i luft i en klassisk lokal. Plötsligt skrattar jag till inombords när jag tänker på något hon skrivit tidigare. Att hon kom direkt från jobb och inte kände sig fräsch. När hon står där bredvid så kan jag inte ens i fantasin framkalla något mer behagligt, något vackrare än just henne där, direkt från jobb. Så jag passar på och låter mig själv befinna mig där i stunden. Inga tankar på morgondagen. Inget fokus på mina brister och tillkortakommanden. Inga jämförelser med andra. Allt håller i sig när jag går hem genom stan. Ett Malmö i tidig höst. Och allt håller i sig när kommit hem och till sist släcker ljuset och somnar ifrån onsdagen. Så jag tar varsamt med mig det till drömmen. En dröm där bland toner, vibrationer och ett osynligt skimmer. Bara där
Lev och älska!
Daniel