Elbes lillasyster
När jag på fredagen går över bron och lämnar den nya för det gamla så är det som om jag återigen möts av något välkomnande. Kanalen som en gräns mellan två zoner. Jag lämnar vakuum mot syre. Sedan det för några dagar sedan damp ner ett erbjudande om en billig flygbiljett till Prag har jag funderat på om jag ska återvända dit i december. Om jag ska ta den där välbehövliga pausen återigen i Prag. Att funderingen letat sig in i mina drömmar förvånar mig inte. Natten tidigare har jag drömt om det och det är just bilderna från den som frälser mig när jag går över bron för att möta helgen. Vackra bilder. Det är inte bara staden som blixtrar med sin skönhet utan hon finns också där. Där i drömmen. Hennes närvaro förvånar mig inte heller. Bilderna är skarpa och fokuserade. Tydliga. Som om jag kan känna allt. Värmen som sprider sig i min kropp är välbekant. Det är en kall decemberdag. Snön faller sakta. Hon ler. Vi värmer oss med glögg från en liten servering lokaliserat invid, ja nästan i en av broarna över floden. Ett ställe jag hittade förra gången jag var där. Moldau flyter där stilla bredvid. Elbes lillasyster. Jag förnimmer med lätthet doften av drycken och den skiva apelsin som guppar på dess yta. Jag kan tydligt se ångan från hennes pappmugg när hon lyfter den mot sin mun, tydligt se varenda linje som målar konturerna av hennes läppar. Hon tar en klunk och sedan säger hon något och jag skrattar. Det är en himmelsk kontext och jag ser den så glasklart trots att det bara är en kort sekvens av ett skådespel som fyllt mig natten tidigare. Trots att det bara är en kort film rymmer den ändå så mycket. Varenda ruta högupplöst och krispig. Jag tar ett djupt andetag och låter den fylla mig. Låter den leda mig in i helgen. Allt i en kontext av syre, skönhet och värme.
Lev och älska!
Daniel