Ord gömda i det tysta
När hon dyker upp i medvetande är det som tiden stannar. Som om bruset med en gång tystnar. Bilden av henne i sin gula topp i en stilla kvällssol svävar plötsligt där framför mig, i sinnet. På ett slag färgas den mulna lördagens morgonhimmel av kvällssolen som återspeglas där i sinnebilden. Den som regerade då. Just den kvällen för ett par veckor sedan. Jag tänker på hur gärna jag ville berätta för henne hur vacker hon var där hon satt på andra sidan bordet, men hur jag la band på mig. Gömde orden i det tysta. Allt det som sades i tanken lät jag vara dolt. Bäst så. Leendet som alltid slår omkull mig greppade mig med samma kraft som alltid. Allt framkallar värme. En känsla omöjlig att med ord och bokstäver ge form. Snarare en kraft. Ett väsen. Även såhär ett par veckor senare framkallar det välmående, det där mötet. Kvällen och närvaron. Jag häller upp kaffet och blickar ut genom köksfönstret men ögonen söker inget. De letar inte. Det är i tanken jag finner fokus så jag vilar där ett tag. Kraften generar värme och jag omsluts. Jag berusas av det väsen som är omöjligt att ge form.
Lev och älska!
Daniel