Veckan för en vecka sedan
En vecka fylld med tankar och bilder. Veckan för en vecka sedan. Ett retrospektiv. Skådespel regisserade av en gränslös fantasi. Öppna brasor och snötäckta berg, sol och kärlek. Jag har tänkt en hel del på dem. Sett dem där i sammanhang för mitt inre. Precis så som jag så ofta gör. Fast under den där veckan med ökad frekvens. Avsnitten har varit fler och tydligare. Nyskrivna. Dess påverkan har varit än mer märkbar. Självanklagelsen som en produkt av allt det där har varit påtaglig och självklar. Väntad. Jag ser tillbaka på ett och ett halvt år. Betraktar mig och känner inte igen mig. Mitt ansikte så ytterst välbekant men fullständigt främmande. Ett beteende som lett till allt det här. Ett jag men ändå inte. Allt som ett resultat av hur jag betett mig. Hur jag jagat bort det värdefulla. Framkallat tystnad och frånvaro. Mitt verk. Min signatur. Så med mars i antågande ser jag mig själv där i backspegeln. Jag ser mig själv och skäms. Skammen ligger tung där som mantel och våren bara en bit bort. Jag skäms i det tilltagande ljuset. Jag skäms alltmedan dagarna blir längre.