Småfull och rätt lycklig!

Egentligen borde jag inte tycka om Dean Martin, och egentligen gör jag det nog inte heller. Musiken som sådan ger mig ingenting. Men ändå finns det något där. Någonting tryggt. Någonting bekant. Barndomen. Den enda kassett som fanns i min fars blåa Volvo 144:a var just med Dean Martin. Jag kan fortfarande se omslaget. Dean leendes i en mörkbrun hatt. Det är en mörk fredagskväll. Vi ska alla upp till stugan. Jag är liten. I framsätet bredvid min far sitter min farfar. I sitt knä har han buren med min undulat, Sverker. I baksätet sitter jag och min farmor. Mörkret avslöjar att det antingen är tidigt eller sent på året. Min farfar har precis släckt sin pipa men den sitter fortfarande där, snett mellan hans läppar. Jag kan känna doften av tobaken. Greve Hamilton. På bilstereon hörs "Everybody loves somebody sometimes". Jag vet inte vad det är men det är något. Det är barndomen. Trots att jag ibland kan fundera på hur många gånger min far faktiskt satt där bakom ratten berusad när jag fanns med i bilen så skänker dock musiken mig ett litet lugn. En förvanskad sanning. Trots att jag ibland blir arg och besviken på min barndoms far så överväger de positiva associationerna i just den minnesbilden. Så då och då ger jag Dean lite utrymme på stereon. Rösten påminner mig om en tid då verkligheten verkade enklare. Frågorna färre. En villfarelse, visst, men trots det skenbart mer tydlig. Jag tror det är samma sak med OS. Jag fullkomligt knarkar mästerskapet. Sporter som jag aldrig annars skänker en tanke blir plötsligt fullaste allvar. Ski-Cross, 5 000 meter skridsko & backhoppning. Jag konsumerar allt. Jag söker något. Trots min aversion kring bedömningssporter så lägger jag till och med ett par minuter på konståkningen. Men jag tror att det återigen är de där minnena från barndomen som spelar in. Den kollektiva glädjen i vunna medaljer. Skratt och rop. De sitter där i mig precis som Deans röst. Omedvetna sammanhang som påverkar. Osynliga bilder som fortfarande finns där någonstans. Tillfällen som fortfarande har förmågan att bringa ett lugn. Så jag låter Dean Martin göra mig sällskap när jag ställer mig för att laga mat. Jag låter de där av tiden förvanskade minnena få vara där. Jag låter dem samexistera tillsammans med mig på lördagskvällen. Ibland behöver man bara lugnet. Ibland behöver man bara få vara.