Småfull och rätt lycklig!

Plötsligt slår det mig att jag inte kommer ihåg vilket datum min mor fyllde år. Jag kommer inte ens ihåg om jag någonsin gjort det. Denna plötsliga insikt sköljer hårt över mig en kväll då jag återigen våndas över att jag känner mig gammal. Nej, det är ingen fyrtioårskris utan istället den där önskan efter att bära de ungas lyster som ligger bakom. Jag är avundsjuk på dess charm, energi och attraktionskraft. Det är de tankarna som sätter konturerna för kvällen. Den där omöjliga önskan om att vara den där unge mannen som har allt det där. Det där som spelar någon roll. Den som genom bara att vara sätter det vackraste av hjärtan i brand. Det är det som gör att jag känner mig gammal. Utbrunnen och tom. Ett skal utan egentligt innehåll. Skör. Jag är idag mycket äldre än vad min mor var då livet beslöt sig för att det var tillräckligt för henne. 28 år och jag tänker en stund på det, låter det sjunka in. Jag tar ett djupt ett andetag samtidigt som den tunna och varsamma bris som strömmar genom mitt öppna fönster lägger sig runt mig som en filt. Jag är mycket äldre idag än vad hon någonsin hann bli och jag sitter och önskar att jag vore den där unge mannen. Det är egentligen inte klokt. Jag skäms. Jag skäms inför henne och inför mig själv. Jag skäms för att jag inte är tacksam för det jag har, ett liv, hälsa, vänner och allt det andra. Det är det som spelar någon roll. De där andra fåfänga och omöjliga önskemålen besudlar allt det som spelar någon roll. Den vackra kärleken och tacksamheten till att få finnas. Glädjen av att faktiskt ha tilldelats ynnesten att få vara.