Ringar på vatten
Trots det relativa lugn jag känner så finns där också en lätt oro, oro inför att det kanske blir sista gången vi ses. Hon och jag. Egentligen har jag ingen anledning att känna så eller ens tänka tanken, men trots det så finns det där i bakgrunden. Jag minns två andra möten då samtalet blivit allvarligt och det är i ekot av det som orons lätta vibration får sin rörelse. Minnet av hur nära det var de gångerna. Minnet av hur den vackra dans som virvlar i mig höll på att kosta mig allt. Imperfekt blir presens och present imperfekt. Då blir nu och nu då. Jag tänker på hur jag satt där rädd för att det kanske var sista gången jag såg hennes ansikte där framför mig. Ansiktet hos den som genererar all världens färger i mitt sinne. Den som genererar värme. Men kanske är det så att det är något annat som föder oron. Något annat som spiller över och får den att gro. Ringar på vatten. Funderingarna kring det nya jobbet som har surrat i mig ett tag, om jag räcker till och klarar av det. Allt det där. Nervositet och osäkerhet. Kanske är det det som ligger bakom. Detta relativa lugn med lätt oro.
Lev och älska!