Småfull och rätt lycklig!

På helgen sköljer allt över mig igen. Plötsligt står den där som ett faktum. Sommaren. Tankar kring den stundande semestertiden som på senaste tiden strömmat genom mitt huvud konkretiseras plötsligt. Hur de tillsammans reser iväg. Bara hon och han. En kärlekens resa. Jag ser dem hand i hand på en strand, i fonden en nedåtgående sol. Jag ser dem vid ett litet bord på en restaurang. Totalt uppslukade av varandra i förälskelse. Hur de varje kväll somnar tätt intill varandra i åtråns värme. Bortrest. Ett ord. En resa som bli startskottet för allt det där andra. Den paus jag känt en vecka tidigare är plötsligt som bortblåst och sommaren reser sig som ett monster framför mig. Deras resa, festivalen och allt det andra som väntar på att hända. Natten mellan söndagen och måndagen blir sömnen knapp. Korta sekvenser av vila i vilka han är fortsatt närvarande. Ständig där vid hennes sida. Han får mig att känna mig så oerhört gammal och ofullständig på gränsen till misslyckad. Jag stiger upp långt innan klockan ringer och startar den nya veckan med en sommar i vardande.

Det var ett halvår sedan vi senast träffades hon och jag. Då en fest. Glädje, trots tveksamheter kring om jag borde gått. Kanske var det den sista gången någonsin. Jag vet inte, men ibland får jag den känslan. Meddelanden med mindre frekvens med allt färre ord talar sitt språk och jag kan inte anklaga någon annan än mig själv. Skammen jag bär inom mig är stor och jag skäms något oerhört för att ha åstadkommit allt genom att bara vara. Jag ser mig själv i spegeln på måndagsmorgonen och vågar knappt möta mina egna ögon. Skammen är för stor. Så jag borstar mina tänder och släcker ljuset på toaletten och går ut för att möta måndagen, allt med en sommar i vardande.