Småfull och rätt lycklig!

När Thåström drar igång FanFanFan är det som om något går i sönder inom mig,  rasar fast på ett oerhört fint sätt. Som om det ärliga och äkta plötsligt visar sig där. Naket. Regnet som sakta strilar från sensommarhimlen ger ytterligare bränsle till kontexten. Jag tänker på kyssen vi aldrig haft, eller natten där vi av misstag förlorade oss i varandra och sakta lät glida över till gryning. Saker som aldrig skett men minnen jag önskar hade bebott mig. Minnen att plocka fram. Hon står någon meter bort och jag önskar att jag mellan fyra ögon kunde berätta för henne hur vacker hon är. Så vacker att det nästan gör ont varje gång jag ser henne. Jag suger åt mig av kvällen. Lapar hungrigt efter kraften och energin. Poesin ur alltet som omger mig. Det känns som att det var evigheter sedan vi träffades bara hon och jag. Evigheter sedan vi pratade om livets små och stora ting. Jag försöker sätta en tidshorisont på det. Ett år ganska exakt. Två kameror och en tur i Skåne. Det slår mig att jag idag vet väldigt lite om vad som händer i hennes liv. Vardagen och hennes tjejer. Livet och veckorna. Tiden som obönhörligen marscherar framåt. Jag försöker dock inte gå vilse i tanken utan vill vara där i måndagskvällen. Omfamna närvaron och allt det som fullkomligt strålar ut från scenen. Jag finner mig plötsligt le av välbehag. Någon timme senare svarar jag på ett meddelande en vän skrivit och ser att hon är online. Min första tanke är att hon pratar med honom, han som jag inte ens vet existerar. Kanske berättar hon om kvällen. Jag slår dock omedelbart bort den där bilden. Vill inte att han ska stjäla kvällen för mig. Vill inte att han ska rycka allt det som de senaste timmarna genererat i mig. Det nakna. Det ärliga. Det  smärtsamt vackra.

 

Lev och älska!

Daniel