Jag saknar förmågan
Jag bär en ångest inför måndagens konserter. Som en jacka hänger den där över mina axlar. Jag har ingen aning om vad som väntar. Det kan bli en galet härlig musikalisk paus eller en totalt förödande upplevelse. Kanske borde jag fly och skylla på ett plötsligt magont. Dåliga räkor till lunch. Kanske borde jag stryka konserten ur kalendern precis som jag gör på lördagskvällen. Jag vet inte. Dyker hon upp med honom förgörs jag fullständigt. Brinner upp i spåren i vilka jag står. Förbränt kol i siluetten av mina fotspår. Det vet jag. Men samtidigt behöver jag återigen pausen i sensommaren, behöver fly bort för en stund. Flykten från vardagen. Jag behöver andas och få vara en stund. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning och fullständigt förvirrad söker jag svar i syret runt mig. Tröstlöst. Mållöst och utan riktning. Jag säger ja till en liten förträff trots att min oro kryper över hela mig. Ångrar mig men ändå inte då energin finns i fantastiska människor. Och jag saknar förmågan att säga nej, så jag stålsätter mig. Jag ansamlar kraft inför måndagen och försöker lagra. Galet härlig eller totalt förödande.