Vinden
Vinden är alltid närvarande. Ständigt finns den där som en del av allt. Som en påtaglig känsla då dess byar slår mot min kropp eller som en symfoni i cypresserna och olivträden nedanför balkongen. I gränderna kan den nästan låta lite överjordisk, mystisk. Du kan inte känna den men du hör den som ett mystiskt väsen. Spöklikt finns den där. Ständigt närvarande finns den runtomkring. Ibland ylande och alltid svalkande och livsgivande. På kvällen saktar den ner, omvandlas. Dess dans lugnare nu. Förföriskt bjuder den upp. Varsam men dock där. Konsekvent. Krusningarna på havet avtar i dess fotspår. Vågorna har förvandlats till en glimrande massa tonsatt av solen som sakta sänker sig, otvungen i ensam majestät. I det sista ljuset är det som om bergen plötsligt får liv. Skuggorna blir längre och mer dramatiska. En monumental rörelse. En ständig förändring. Som om de vill visa sig orubbliga och eviga bjuder de på sitt skådespel. Men långt efter det att ljuset försvunnit och närvaron av de majestätiska höjderna gått förlorad så finns vinden där. Sakta och dovt susar den fortfarande där i mörkret, efter att allt annat gått i vila. Fortfarande känns den mot min nakna hud där jag sitter och försöker ta in allt. Fortfarande kan jag känna hur den stilla smeker mig som för att göra mig trygg. Lugna mig. Natten omfamnar mig och jag försöker greppa skönheten i det som spelats upp för mina ögon. Det går inte att sammanfatta i ett par ord utan kan bara intas, bara upplevas och smältas.