Så som jag gör
Det går fortfarande inte en dag utan att hon dyker upp där i mina tankar. Ibland som ett resultat av att en låt spelas på radion, en plats jag går förbi eller en sekvens i en bok eller film. Oftast dyker hon dock upp utan förvarning, Explosion. Plötsligt bara finns hon där i mitt medvetande. Vacker och total. Monumentalt makalös. Till sommaren har det gått tio år sedan det där beslutet på en strand på en liten ö i det Egeiska havet. Tio år. Varje dag i ett decennium. Drygt 3 650 dagar. Jag stannar upp och begrundar det där. Låter det sjunka in. Smakar ömt på varje tanke det bjuder på. Hon. Till hösten kommer det vara varje dag sedan den där sista kvällen vi sågs på ett födelsedagsfirande. Ett halvt decennium. Det där med att sätta tiden i relation är alltid svårt. Det gör alltid någonting med mig och får mitt huvud att jobba på övertid. Till hösten kommer det ha gått lika lång tid sedan vi sågs den där sista gången som det gått mellan beslutet på ön och födelsedagsfesten. Relativitet. Det blir nästan einsteinskt. Jag känner hur pulsen ökar när jag tänker på det. 5 + 5 år. Ett decennium. Men trots allt finns hon där fortfarande dagligen i tanken. En knivskarp tanke och vision. Det betyder något. 2023 har på inga sätt blivit lättare trots att vårljuset börjat ta sin välförtjänta plats men jag låter trots allt de gångna 3 560 dagarna ta plats i mig. Låter dem breda ut sig. Och återigen tänker jag på henne. Precis så som jag gör. Varje dag.