I palettknivens dans
Jag vet inte vad det är med året. Det finns något där jag inte kan sätta fingret på. Obestämt och omöjligt att artikulera. Jag vet inte varför jag påverkats så av de gångna månaderna. Månader i vilka han varit ovanligt närvarande i tanken. Det är nästan som att universum vill berätta något. Jag har sett honom där bredvid henne i sekvenser för många att räkna. Sett honom framkalla allt det där som brinner i henne. Kärleken och förälskelsen. Bilderna är otaliga till antalet. Scenerna likaså. Det är söndagen den 12:e mars och snön faller utanför. Jag försöker trots allt finna mig där i nuet. Försöker bara vara en stund. Ja andas medan musiken som strömmar från högtalarna letar sig in i mig. Nick Cave. Musik grundar mig alltid. I den tas jag alltid emot med öppna armar, den finns där oavsett. Kravlös. Jag tittar bort mot en tavla jag gjort och som hänger en bit bort. Abstrakt och formlös men ändå medveten. Som alltid har hon funnits där när jag målat den. Som alltid är hon en del av det jag ger uttryck för. En del av färgen och penseldragen. Som att hon blivit en del av palettknivens varsamma dans bara genom att finnas där i tanken. Det finns något i det. För inte så längesedan blev jag kontaktad av en man på Instagram som ville köpa två tavlor och igår skickade jag dem till honom. Vetskapen att de kommer att hänga på en vägg hos en familj jag inte känner gör något med mig. Vetskapen att hon på ett sätt finns på den där väggen väcker något vackert i mig. Ingen vet det förutom jag, men det spelar ingen roll. Det räcker. Att de hängt dem där på en vägg i ett rum för att de funnit något i dem. Jag låter mig vara i just den tanken en stund och andas. Andas syret hon fortfarande ger. Märkligt men våldsamt vackert.